Min älskade Linda

Idag är det fars dag, har inte besökt Linda på ett tag då jag har fått "minsta lilla symptom" på förkylning, får ta det på allvar i dessa tider. Linda väntar på besked om en operation, vi tror den sköts upp efter att hon skadade knäet. Vi vet inte, men här känns inte läge att riskera något... Vi håller viss kontakt på Messenger, skickar lite smileys fram och tillbaka, känns bra! Jag skriver lite ibland med då tror jag Johan får gripa in, hon läser men skriva är ännu svårt. Via hennes syster så fick jag reda på att Linda nu har börjat läsa böcker, hon har en bok med sig i väskan och det funkar tydligen bra för henne att läsa, det känns enormt skönt. Linda själv ångar på, hennes knä är inte ett hinder längre så hon har börjat gå i trappor, upp och ner, och är tydligen väldigt taggad på det mesta just nu. Hon vill, och förmodligen kräver, att lära sig det mesta på nytt. Har inte hört något direkt nytt mer än att hon är på gång, positiv och kämpar vidare. Idag är det ju fars dag,

 Det var ett tag sedan jag skrev nu. Att påstå att inget händer är en underdrift men allt känns inte som man behöver skriva om. Linda har haft en liten svacka, hon lyckades som sagt överanstränga knäet och blev "sjukskriven" från Rehab i två veckor, inte en som vi trodde först. Det tog lite på hennes psyke, hon blev passiv och lite rastlös, hon kunde inte stödja på höger benet och tappade lite mark. Men den tar ho ganska raskt igen... Linda har för första gången sen hennes stroke beställt fika på kafe! Det är stort! Hon känner inte hon kan prata så hon undviker det, inte bara offentligt utan även till stor del med oss omkring henne. Vi behöver inte hänga upp oss på att hon beställde en kopp "Te" utan kan glädjas åt att hon vågade och att hon klarade av det! Från denna bedrift så fick jag precis meddelande om att Linda har idag lyckats tillaga gröt till lilla Freja, matat henne, sköljt rent tallriken och satt in disken efter måltiden i diskmaskinen, helt på egen hand

Idag opererades Lindas knä, de sydde igen en venport i samma veva. Det var mycket jobbigare än jag hade trott. Operation m.m. tog ca 30-40 minuter men när jag fick meddelandet "Nu är jag hos Linda på uppvaket" från Johan så slog skräcken till... Det har varit lite för mycket som hänt kring "uppvaket" tidigare. Efter någon timme så kom ändå beskedet att allt var väl och Linda var igång igen, det kändes bra... mycket bra... Nu är jag lugn igen...

  Fick denna bilden av Lindas syster Anna, hon hade gett Linda en "make-over" för hon och Johan skulle ut på stan och äta middag. Jag åkte dit direkt på den, hon är så fin Linda, det sneda leendet hon har fått numera och glädjen som strålar från bilden... Oemotståndlig... Älskar dig Linda! En sak till, det blir en operation av Lindas knä i morgon bitti. De har kollat upp henne väl, vi är nöjda, kanske inte helt lugna än, inte jag i alla fall. Men för att använda Johans egna ord: "det känns som ett extremt planerat ingrepp", bättre än så blir det nog inte...

Lovade ju att återkomma när jag fick besked om hur det gick med Linda och hennes knä. Det blir två veckor(!) på sjukuhset för Linda. Låter drastiskt men jag är glad för det, de tar hennes tillstånd på allvar och kollar upp allt innan operationen. Lite smolk i bägaren är att de gjorde inte det av sig själva utan Linda och Johan fick bromsa och kräva att de skulle blanda in "alla" innan de började operera. Hjärtläkaren var glad att de gjorde det... Jag med... Operationen Linda behöver är en rutinoperation, men de måste ge henne intravenöst dropp i ca 2 veckor efter ingreppet (även det standard) men de vill utreda allt om hur de ska operera och framförallt bedöva henne, det tar ett par dagar extra... Återigen, jag är glad att de kolla upp henne ordentligt innan de gör något! Tyvärr är Linda inte lika glad, hon vill inte hamna på sjukhus igen och saknar redsan barnen. De kommer och hälsar på men det är inte samma sak som att vara hemma. Jag förstår henne men är ändå tacksam att d

 Jag måste lugna er, det är ingen som helst fara med Linda! Hon kämpar på och tar sig framåt i bra takt, och precis därför får hon nu spendera en natt på sjukhus... Återkommer till det... Det finns inte så mycket att rapportera, krisen är över och den lilla familjen formar sin nya vardag kring sin nya situation. Linda är på oförskämt gott humör (för det mesta) och tränar och ligger i allt vad hon kan. Jag har haft lite svårt med att träffa henne, jag drabbas av en sorg över det som "borde varit" när jag träffar henne. Det finns inget hos Linda som framkallar det, hon är mestadels glad och ler åt det mesta, det ligger helt hos mig och är troligen helt ogrundat.  Jag var där igår och fick precis in en timme mellan föregående och efterkommande besök. Det är släkt och vänner och även hennes arbetsgivare är på gång att hälsa på henne. Barnen sköter sig som små änglar men Johan får nog slita hårt för att klara skivan, Linda hjälper till med allt hon kan men det är ändå en del över

Blev tvungen att ägna en "fikarast" åt ett inlägg, jag är så glad! Tidigare i veckan kom ett meddelande från Johan, Linda hade klarat av att hålla sitt högra ben utsträckt rakt ut under en längre tid. Rörelse och styrka finns i benet! Har under veckan hört lite om att Linda mer och mer går med krycka och helst lämnar rullstolen helt åt sidan. Vid besök hos Farmor hade lillasyster Lisa åkt mer i rullstolen än Linda själv. Så igår kom beskedet som gjorde mig så enormt glad och lycklig, helt varm inombords. Linda hade suttit i soffan på övervåningen, ställt sig upp, gått ner för trappan och in på toaletten, helt på egen hand, utan kryckor eller andra hjälpmedel! Johan hade gått med som säkerhet men behövde inte stötta alls! Idag ska jag hälsa på Linda och kanske med egna ögon få se henne gå på egen hand. Jag vet att hon kämpar och att hon lyckas, jag vilar lugnt i det jag hör. Jag är helt övertygad att Linda kämpar med allt hon kan för att komma tillbaka. Med beskedet igår så in

Tio dagar sen sist jag skrev, inga nyheter är goda nyheter, så får vi se det, både ni och jag. Det har inte hänt så mycket, men samtidigt händer saker hela tiden. Linda har flyttat hem, jag tror hela deras familj hittade ett annat lugn när Linda kom hem. Samtidigt har jag sett filmklipp när hon äter frukost med hörselkåpor, ett barn i sin stol i fullt uppror, och en lillasyster liggande på golvet och härjar på så gott hon kan... Och en äkta man som väljer att ta fram mobilen och filma lite, Linda ser lite uppgiven ut, och förtvivlad. Men det är nog undantag, det jag hör är att allt går bra, för det mesta. Första dagen hemma fick ambulansen komma två gånger, på morgonen mådde Linda dåligt och fick åka in akut, de tog prover. Sen på kvällen kom lite feber och en ambulans. Den gången slapp hon åka in, de ringde upp läkaren och proverna visade på urinvägsinfektion. Lite penicillin och sen blev hon bättre fort. Hon hade tydligen fått urinvägsinfektion på rehab men det visste de inte om hemm

...rörelse!!! Sen förra postningen har vi fått se saker hända på Lindas högra sida. Det har kommit filmer lite då och då på telefonen och någon glädjetår har fallit när jag kikat. Det började när jag besökte Linda i helgen, vi satt ute och pratade lite och plötsligt så "säger" Linda att hon kan röra på högerarmen. Johan ler lite och säger skeptiskt att "Det har du nog drömt", Linda står dock på sig och tecknar åt Johan att hämta hennes mobil. När hon får den bläddrar hon fram en film som hon visar oss... Där sitter Linda vid ett bord med höger arm vilande rakt ut från kroppen. Tillsammans med sjukgymnastens och sina egna vrål så lyckas hon vrida armen med hande in mot magen. De gör det om och om igen, hon har fått kontakt med armen på höger sida, åtminstone uppe vid axeln... Det gick någon dag så kom en film till, denna gång ser vi Lindas hand och filmen visar hur hon kan kröka på sina fingrar lite, alla fingrar rör sig tillsammans. Hon har kontakt med handen på hög

 Jag inser att det var länge sedan jag skrev, för länge. Folk börjar höra av sig, trevligt i sig, men tanken var ju att hålla uppe lite informationsflöde här så alla kunde hänga med. En del har varit oroade över att något har hänt, det har det, men mest bra saker! Orsaken till att jag inte skrivit var först att jag hade semester, sen gick det över till att jag har börjat jobba... Men nu är "vardagen" här och den tid man inte kände man hade under första jobbveckan, den tiden börjar sippra fram lite sakta igen. En sak som hände och gjorde att informationsflödet lite ströps var att verksamhetschefen på Rehab kom tillbaka. Tydligen hade deras reglering pga Corona "glidit" lite under semestern, nu är det strikt EN besökare åt gången, undantag är Lindas familj eller om man kan vara utomhus. Jag har inget att säga om det, det är bra att de håller garden uppe mot Corona. Men besöken blir glesare när många slåss om tiderna. En annan orsak är att Linda är hemma på helgerna nu

Förra veckan var Johan och barnen i sommarstugan och Linda fick hålla till godo med föräldrar och syskon. Hon var inte överförtjust men när jag träffade henne var hon ändå på gott humör. När de kom hem skulle Linda för första gången på nästan 3 månader få tillbringa en helg hemma. En milstolpe. Hon skulle komma hem på lördagen och sova över till söndagen, riktigt så blev det inte, Lindas "skämtlynne" slog till. Jag har bara hört detta i andra hand men det låter precis som ett av Lindas upptåg. I fredags kom hennes mamma och syster och skulle fika med henne på eftermiddagen. Så när de hade dukat upp på uteplatsen och ringde efter Linda fick de till svar "Vi står och väntar på er uppe vid entrén!". Förvirring... sen kom det ett "Vi kommer ner till er...". När Linda kommer ner i sin rullstol har hon svårt att sitta rakt, hon har väldigt roligt och skrattar intensivt.  Det visade sig att det hade kommit en ny sköterska som Linda hade sagt åt att hon skulle bli

Häromdagen fick jag en hälsning på Snapchat i en grupp där Linda och Johan delar lite filmer och bilder med släkten. Egentligen var det två hälsningar, de gjorde mig enormt glad! De speglade bådas humor och att de har hittat sätt att hantera situationen som bådar enormt gott. Första filmen visar Linda sittande i soffan bredvid Freja. Johan filmar och frågar Linda: "Skulle du inte dammsuga huset idag?". Linda tittar bort med finurlig blick, Johan frågar igen, Linda tittar runt och ser helt oförstående ut, hon klappar lite på Freja och tittar på allt annat än Johan... Nästa film visar Linda i sin rullstol i full fart med att dammsuga i köket, en liten "tvåaktare" för att roa oss släktingar en smula. Jag kan inte riktigt förklara varför eller exakt vad det är men dessa små filmsnuttar innehöll mycket värme och glädje i mina ögon, det kändes lite "typiskt Linda och Johan" och visar att de hittar på lite hyss och sätt att roa sig (och oss andra) i denna nya sit

Jag har varit bortrest ett tag, nyheterna från Linda har varit ganska få men i stort sett är det samma som innan, små stabila steg framåt. Har fått några filmer där Linda jobbar med talet, det rör sig framåt, det nöjda leendet som Linda får när hon lyckas ljuda rätt är fyllt av glädje, hopp och styrka.  Nu i veckan åker Johan och barnen på en kortare semester till sommarstugan, Linda får vara hemma med oss andra. Vi ska ägna oss att göra i ordning ett rum på övervåningen där Linda kan vila eller sova, vilket som passar bäst. Allt är förberedelser för att Linda inom kort förhoppningsvis ska kunna tillbringa sin förstas natt hemma med familjen! Hennes rehabiliteringsplan ligger ännu fast, det är ca 5 veckor kvar tills hon planeras flytta hem. Allt går på fullvarv trots semestertider. En tacksamhetens tanke till all personal på Rehab som jobbar med Linda och alla andra, vi är oerhört tacksamma för det ni gör! Länge sedan jag träffade Linda nu, ska försöka få tid för ett besök snarast möjl

Idag hann jag inte hälsa på Linda, det var för mycket annat just idag. Tidigare i veckan har Linda haft fullt upp, lite trist, inte att hon har fullt upp men att vi inte hann träffas. Men ungefär samtidigt som jag fick ta beslutet att jag inte hann så dök denna bild upp i Messenger, och jag blev glad ända in i märgen.  Det händer inte mycket på bilden, men bara att se Linda vara igång, göra något alldagligt och dessutom hemma hos sig själv, det fyller mig med en alldeles speciell glädje som jag sällan känner. Den går rakt igenom hela mig. Jag kollade av med Johan om det hänt något mer under veckan, t.ex. om hennes högersida blir mer inkopplad. Just högersidan hade inte hänt så mycket med, men hon blir mer och mer rörlig, kan göra mer. Dessutom så ökar Lindas förmåga att kommunicera och tydligheten i vad hon menar och vill har ökat. Som Johan formulerade det "en lite enklare typ av charader" krävs för att kommunicera. Det är bra, blir bättre, kommer att bli bra det här...

Igår hörde Johan av sig, Linda hade chockat både sig själv och alla andra genom att plötsligt säga "Hej!". Hon hade fått Freja i knät och plötsligt hördes ett "Hej!". Hon kunde dessutom säga det om och om igen! En stund med stor lycka! Idag ringde jag och fick säga Hej till Linda på telefon, det känns stort. Återigen en banal sak som inte borde väcka någon uppmärksamhet men som just nu är värt att skriva om, att fira! Vi får hoppas fler ord och annat kommer till henne lite av en slump, när man minst anar. Annars är semestern igång för mig, det innebär att jag inte kommer sitta vid dator lika ofta och länge som innan. Inläggen kommer bli lite färre ett tag. De har redan taktat ned en smula då Linda nu mår så bra så hon hittar på mer och det är inte lika lätt att boka in en tid att träffa henne, alltid något på gång. Jag hoppas dock att jag ska få rapporter om framsteg och händelser även under semestern. Och att någon är intresserad av att läsa om det... Kanske det är

Allt rullar på, mot semestern för många, och en massa andra saker. Även Lindas liv rullar på, jag har inte träffat henne på ett tag, hon är allitd iväg på något. Nästan normalt, det brukar inte vara helt lätt att lyckas boka en tid med Linda, de håller igång. Det gläder mig enormt! Inte att vi inte hinner ses så ofta längre men att hon "kör på", att hon inte låter sig hindras av rullstol, förlamning, den fula hjälmen och annat som kom med hennes stroke. Jag har inte koll på vad Linda gör normalt sett varje dag i sitt liv, men nu försöker jag hålla mig lite bättre informerad. Men det låter väldigt normalt, hon hänger hemma med Johan och barnen, hon och Johan får lite ensamtid också. En dag är det att åka iväg och ta en räckmacka med Johan på ett ställe, degen efter så är det ett annat fik och med alla kompisar. En eftermiddag hemma med Johan och spela Yatzy, dagen efter är det te och scones med kompisarna. Det låter helt underbart, det gör mig så oerhört glad och lycklig! Lind

Igår eftermiddag ringde Linda upp mig, det var nog mest hennes mamma som skötte ringandet men det var Linda på bild och hon höll telefonen. Igår när Freja var och hälsade på Linda så behövdes ett blöjbyte, de gjorde det tillsammans med Linda på ett bord. När de tog av blöjan började Linda peka och försöka säga något, de kom fram till att Linda hade missat en sak med Freja, Linda trodde de hade fått en son... 😊

Midsommar avklarad! Den blev så bra som man någonsin kunde drömt, vädret var också bra... Linda firade den som vanligt med systrar, kusiner och vänner vid sommarstugan. Hon var med familjen från strax innan 12 till 18, nästan en heldag. Firandet avslutades med en tur in på City Gross, dottern Alva satt med i rullstolen i mammas knä och hälsade på alla de mötte. Det köptes glass som avnjöts i solen utanför Rehab innan de skiljdes. Linda fick vara hemma på lördag och söndag också, vi träffade henne i lördags på lite midsommardagslunch och fika. Söndagen var hon hemma med familjen. Jag hoppas och tror att midsommar blev lyckad även i Lindas ögon. När vi var där i lördags och hennes syster började tala om att "åka hem" så fick hon en arg blick från Linda, hon tänkte inte åka hem i brådrasket, det var tydligt. Nu slapp hon, jag tror hon fick de timmar hon kände hon behövde med familjen innan det var dags. Dagens händelse var att Linda på helt egen hand ringde ett videosamtal hem t

Söker man händelser så var idag en sådan dag då det hände massor, åtminstone för oss omkring Linda. För Linda kändes det säkerligen ganska naturligt. Idag fick hon åka hem tillsammans med sjukgymnaster och arbetsterapeuter för att se över hemmamiljön och vad de behöver träna på och om något behöver ändras. Ändringarna är identifierade men allt hänger på hur mycket Linda lär sig och anses klara av när det är dags att flytta hem och klara sig hemma. Då tar kommunen över tillsynen och även de hade med en representant idag. En sak hon hann med idag är att hämta Alva på förskolan, det gick bra och de kom hem, parkerade i soffan och kikade på Madagaskar, Johan tog en bild och delade med oss andra på Facebook, samma bild som ovan, en underbar bild. Ser så mysigt och rofyllt ut, värme, kärlek... Idag har hon också lyckats att sparka lite med höger ben, de kan också känna att lårmusklerna börjar vakna till liv en smula. Det händer inte jämt men "rätt ofta", det är bra. Ännu ingen röre

Att göra saker på egen hand, att kunna klara sig själv, det är viktigt för alla. Självklart också för Linda, på gott och ont så har hon nu börjat klara sig mer och mer själv. De har lärt sig att ställa bort rullstolen en bit från sängen, står den för nära så har Linda nu börjat flytta över sig själv till rullstolen på egen hand. Det är jättebra, men hon gör det helt på egen hand, ingen personal i närheten och ingen hjälm på huvudet. Hon kan själv, även när hon kanske inte borde... Hon tar sig också fram i rullstolen på egen hand numera, det går sakta och saker på höger sida får sig lätt en smäll. Men för det mesta går det bra, riktigt bra! Hon har också lyckats skriva under ett födelsedagskort åt Johan, lite knagglig stil, hon skriver ju ändå med vänster hand, men det hon skrev, själv. Budskapet var ett "Jag älskar dig Johan", värmande på flera sätt för en far... När jag var på besök idag så fick jag sitta där med hela deras familj, jag fick äran att hålla i Lilla Freja en st

Detta kunde ha varit "Linda ger de bästa presenterna - del III", men det blev ett enkelt men betydelsefullt "Hemma!" istället. Och det är precis vad som hände igår, Linda fick komma hem. Hem för första gången sedan den där dagen då de åkte in till förlossningen för ca två månader sedan. Det känns som det var häromdagen men nu när jag skriver orden "två månader" så känner jag att det är en lång tid... Igår firades Johans 30-årsdag och Linda fick vara med, det var en bra dag, Linda strålade på sitt alldeles egna och nya sätt, hon trivdes. Men det blev mycket intryck och ljud, från att hon kom tills hon var tvungen att vila gick nog bara 5-10 minuter, det blev snabbt för mycket för henne. Efter att hon fick sova i drygt en halvtimme kom hon ut igen, med hörselkåpor, och kunde vara med en bra stund ytterligare. Hon satte sig under träden i trädgården, det var mindre ljud där, det var några få åt gången som gick ut och hängde med henne. Mest var det Alva som hö

Att kalla det för "present" är kanske att gå lite långt, men nu vankas det kalas igen. Denna gång är det Johan som ska firas, och det här med presenter är ju alltid svårt. Men som innan, det som händer kring Linda är fortfarande de bästa presentera man kan få, inte bara Johan! Idag har de haft ett möte på Rehab där de har presenterat för Linda hur de ser planen framöver. Vi har räknat med en lång rehabilitering och att denna sommaren lär tillbringas på sjukhuset. Så kan det kanske bli ändå, men den rehab-plan som nu ligger pekar på att Linda kommer kunna flytta hem och fungera i sin hemma miljö om ca 9 veckor! Ja, det är veckor, inte de månader som jag hade räknat med... Inom ca 2-3 veckor är planen att hon ska kunna sätta sig i sängen, flytta över till rullstol, ta sig till soffan och sätta sig i den. Sen samma väg tillbaka, allt på egen hand. När jag kom upp till henne idag satt Linda med sin mamma och pratade från en stol, såg avslappnat och hon satt bra. Hon hade gjort si

Läget är lugnare nu, det går sakta framåt i ganska lugnt tempo men det händer något varje dag. Linda har fått besök av sin farmor, ett bra besök för alla tror jag. Lindas framsteg är relativt sett enorma och ibland omedvetna, för Linda. När farmor, Johan och jag var där så pratade vi och Linda svara med ett tydligt "ja" på något Johan säger. Ett helt vanligt och riktigt "ja". Men när vi ber Linda göra om det, att säga "Ja" på nytt, då går det inte, det blir ett "po".  Det har hänt förr, Lindas "Va fan" häromdagen var samma, hon reagerade verbalt på något och då finns språket där. Men behövs eftertanke och att hon medvetet ska uttrycka något, då är det värre. Det finns något lugnande här, hon har ett språk men som med så mycket annat så är det instängt i delar av hjärnan som Linda inte verkar kunna komma åt medvetet, men om en reaktion på något behöver använda dessa delar av hjärnan, då finns det där. Kopplingarna finns, informationen oc

Ja, de är påslagna, alla ska kunna kommentera. De är dock modererade men de ÄR på... Men funkar, det verkar det inte göra... Det funkade ett tag, och för vissa, men jag hör också från andra att de försöker men inget verkar hända. Jag vet inte mer vad jag kan göra, men ska kika på det en gång till, kanske fråga om hjälp. Men just nu, kommentera om ni kan, händer inget... Ja, då funkade det nog inte, det finns inga väntande inlägg, jag kollar dagligen. Min förhoppning var ju att det skulle gå att kommentera och att fler kunde blanda sig in i leken. Men för nu är det så här...

Idag hade vi bokat så farmor skulle få träffa Linda, jag frågade sist jag var där och Linda var OK med det, tror att hon såg fram emot det också, Linda alltså. Tyvärr blev det inställt, vid lunch blev Lindas naglar blå och hon blev andfådd. De stoppade alla besök och körde igång med en rad tester, röntgen av lungor och hjärna hamnade på schemat istället för besök. Syresättningen var nere runt 90%, det är lågt, tom väldigt lågt. Vi som känner Linda kan ändå känna igen det, hon har låg syresättning normalt och riktigt oroande var det väl inte men bra att de kollar upp så fort de hittar något. Nu ikväll fick jag samtal från Johan, allt var OK, röntgen av hjärna och lungor visade inget alls. Allt såg, för Linda, helt normalt ut. Hon hade dock en vätskebildning i nedre kanten av hålet i huvudet. Inget onormalt, de låter kroppen ta hand om det själv. I morgon är troligen Linda igång som vanligt igen, Johan och barnen ingår i Rehab-planen och ska vara där kl 10, det känns bra! Anna och Philip

Idag lämnade jag över ett broderi som Lindas farmor Boel har gjort till henne. Det är fullt med symbolik som farmor har plockat upp bland annat här från bloggen. Målet symboliseras av Lindas familj, vi fastnade vid den en stund Linda och jag. Farmor hade gått igenom med mig vad allt betydde och jag har så gott jag kunnat återberättat om symboliken som finns där, även om den är ganska uppenbar så fanns det lite att prata om.  Linda fastande vid namnen, speciellt Freja, hon visade att hon hade svårt att förstå Freja, jag är inte säker på om det var att hon inte kunde "läsa" namnet eller bara att hon inte kunde säga det. Vi försökte ljuda alla bokstäver, det gick så där halvbra. Alla ljud börjar med ett "puff-ljud", ofta P, och sen en vokal, man får ett "Pa" och sen tittar Linda på en och undrar om det lät som "F"... Det hugger till lite i hjärtat när vår älskade språkpolis och svenskläraren inte riktigt får till ljuden som hon vill. Hon försöker in

Hur mycket går att känna kring konserverad ravioli? Sorg? Rädsla? Nästan skräck? Kanske glädje? En burk ravioli är inte alltid vad den verkar, jag har känt allt ovan vid bara åsynen av den ganska oskyldiga, öppnade burken ravioli som stått i mitt kylskåp i drygt 6 veckor, helt orörd av mig. Mitt kylskåp uppfyller troligen alla fördomar kring en ensamstående mans kylskåp. Bäst före datum anses rådgivande och andelen pålägg och såser överskrider vida antalet grönsaker och nyttigheter. Ett antal mikrokosmos har uppstått, upplevt höjdpunkter i sina civilisationer och sen fallit samman till intet igen. Allt har skett i olika förpackningar som stått kallt och mörkt under lång tid, långt efter "bäst före" och utan värdens inblandning. Den där raviolin, den har en särställning bland dessa möjliga civilisationer. Den är inte min, jag har aldrig vidrört burken, än mindre ätit av innehållet. Den kommer från en svunnen tid, en tid innan, före, historia. Den representerar en händelseutvec

Nu har jag besökt Linda på Rehab, vi var ett stort gäng, mamma, syster, man och barn på en gång. Hon var på gott humör, skrattade åt dotterns upptåg och verkade ha det bra. De verkade ha kört mest tester idag men vi får se hur det går med träningen framöver.  Vi får väl se hur uppdateringarna går framöver, vi hoppas på att hon ska gå raskt framåt men vi vet inte hur det blir med besök och uppdateringar. Men om jag inte är där själv så får jag berätta vad jag hör från de andra. Det känns väldigt positivt, skönt att hon är på rehab, äntligen! Nu kan del 3 börja, efter två instanser med lite olika vård så är det dags för första steget på vägen åter. Hur långt det steget är, och hur långt det tar Linda framåt och mot vad, det vet vi ännu inte. Mot något bättre är vi nog alla övertygade om. Vi omkring Linda kan nu börja ta tag i annat som måste hanteras, det är papper som ska fyllas i och skickas in och annat som vi kan göra för att avlasta Johan. Det är en lång rad nya förutsättningar som

Idag blir det bara ett kort inlägg, ett konstaterande: Idag har Linda fått komma till Rehab!  Deras besöksrutiner är annorlunda än på medicin, det blir nog mindre chanser till besök för oss anhöriga på Rehab. De har lovat att köra slut på henne så fort hon vaknar. Det tror jag Linda ser fram emot... Vi också...

Idag har jag fått filmbevis, Linda kan rör på sin högra hand. Hon kunde sakta böja på fingrarna från raka till halvt böjda. Ett stort framsteg! Nu är det också klart att Linda har fått en plats på rehab, minst lika glädjande! Lite smolk i bägaren, Johan frågade Linda om hur hon uppfattade tid, det var inte helt lätt verkade det. I eftermiddags blev det uppenbart, Linda har fått tid på rehab i morgon. Hon trodde att hon skulle få komma dit idag... När jag kom dit i eftermiddags så var hon arg som ett bi, hon ville inte försöka komma på varför. När jag frågade henne så vände hon bort ansiktet, jag frågade om hon var arg på mig och... jo, det var hon (sa hon genom att nicka). Så jag frågade om jag skulle gå... Ja, igen... Det gick inte att lirka med henne, hon var som en tjurig 6 åring... Så jag gick, lite förtvivlad för att hon behövde bli arg när det ändå går hennes väg på det stora hela, och det relativt snabbt. Lite stukad själv över att hon inte ville ses utan bara var arg...  Själv

I natt bestämde sig Linda för att slippa sonden ner i magen, hon bestämde sig och drog ut den. Så enkelt var det, hon gillade inte läget, hon bestämde sig för att rätta till det och hon agerade.  Lite så tror och hoppas jag det kommer att bli med Lindas rehabilitering. När de ger henne verktygen och möjligheterna, då får de svårt att hänga med... Lillasyster Lisa skickade oss ett glatt meddelande idag. Hon har varit borta i några dagar, när hon kom hem åkte hon direkt och besökte Linda. Hennes reaktion var glädjande, minst sagt. Hon upplevde stora framsteg och de hade suttit och pratat och skrattat. Hon tyckte att skillnaden var enorm, allt på några få dagar. Idag har Linda också övat på att stå upp, två pass om vardera ca 1 minut i en stå-ställning. En bra övning, hon har mer eller mindre legat still i 5 veckor, hela kroppen behöver tränas upp... Lite mer när det gäller mat, en gammal bekant till Linda dykt upp idag, som personal. Jag är inte helt klar på hur de träffats. Hon kunde do

Linda är nu steget före sjukvården, hon har bett mamma plocka med alla hennes saker från rummet på medicinavdelningen, hon ska ändå inte vara kvar. När jag var där idag så pekade hon rummet runt och visade tummen upp, allt är bortplockat, flyttat. Allt utom Linda, hon ligger kvar... Hennes driv att lära och starta om allt är enormt, idag har hon sagt sin dotters namn, Alva, flera gånger. Även jag fick en demonstration och vet man så hör man, själv var hon inte helt nöjd med uttalet. Hon har även fått "stå upp" (med hjälp men ändå) och jobbat sig trött med logoped och sjukgymnast. Maten är ännu lite av ett problem, men hon har fått ett nytt mål även där. Hoppas den där sondslangen försvinner snart. Men ett mål återstår, att komma in på Rehab... Det känns fortfarande oklart varför hon inte kom in förra veckan, hon hade en plats. På nuvarande avdelning så säger de fortfarande att hon kan flytta över när som helst, men nu verkar det inte finnas någon plats som sagt. Linda är otål

Fick precis ett meddelande från Johan, han höll Linda i höger handen och kände att hon klämde till lite, Linda tittade på honom och nickade... Sen pekade hon på sin högra fot, och hon kunde röra den också. Det är ytterst lite, men det rör sig även på högersidan... Underbara nyheter!

Var några dagar sedan jag skrev, jag har hälsat på Linda varje dag och det rullar på för henne. Inga storverk men det står inte stilla. Det som verkar hända är att hon får mer och mer energi, igår satt vi och pratade (mest jag...) i en bra stund innan hon blev trött. Och hon blev trött utan att tappa koncentrationen på samma sätt som innan. När hon tröttnade tidigare så blev alla svar "vet inte", nu var hon med hela vägen.  Frustrationen över att kommunicera fortsätter, hon blir inte arg men försöker och sen ger hon upp. Men inte alltid. Hon tecknade något åt mig om huvudet, vänster och höger, jag förstod inte men hon gav inte upp, det gjorde dock jag. När jag gick så mötte jag hennes mamma och syster och berättade för dom att hon hade försökt säga mig något. När jag kom hem så dök en film upp i mobilen, de hade kommit på vad hon ville. De kom fram till att hon upplevde att håret kliade och hon ville bli av med det. På filmen syns en väldigt nöjd Linda som blir av med allt si

Idag blev som igår, ett ganska kort möte med Linda. När vi kom dit var hennes mamma där med Freja, det var också fullt pådrag med en trilskande blodtrycksmaskin. Linda var arg och irriterad, hon gillade inte alla maskiner och mätningar. Hon får också tusen frågor, från oss och från personalen om högt och lågt, ag förstår hennes irritation... Sen fick jag ca en halvtimme ensam med Linda, det var en skön stund, första halvan grät vi, hon åt att hon var i den situation hon är i nu, jag åt att hon var i en värre situation innan. Vi har lite olika syn på dagsläget... Hon har kvar kämparglöden, jag frågade, men hon är ledsen, arg, för att det som hände har hänt henne. Jag frågade också om hon var ledsen över att inte vara hemma, men det värsta var nog ändå den situation hon befinner sig i. Men det går bra för henne, när vi satt där så började hon försöka prata lite, jag såg hur hon kämpade men det kommer ut "papapapa", eller ett enstaka "pa". Hon gör även ett "Hmmmm&

Egentligen blev detta en mellandag, det verkar otroligt svårt att få in Linda på Rehab. När man pratar med Rehab så har de en plats öppen åt henne, hon ska bara bli medicinskt friskförklarad innan hon kan komma. Och på Medicin säger de att de kan skicka iväg henne när som helst... Man undrar om de pratar med varandra. Lindas frustration över detta bara växer, åtminstone upplever vi det så. Men Linda håller inte igen, hon hade besök av Logoped idag och skulle skriva sitt namn, det passade inte alls. Hon skrev istället dottern Alvas namn, och sen skrev hon Freja, namnet på andra dottern. Låter precis som Linda... Hennes man konstaterade att hon kunde inte skriva Freja efter sin första lindrigare stroke, men nu skrev hon det utan tvekan, med vänster hand. Vi har också sett att så långt vi kan förstå så kan Linda också läsa ganska obehindrat. Hon fick ett kort på ett kramdjur från kompisar, hon läste kortet och log, det var något "internt" skämt men hon var med. Vi i familjen sna

När jag kom till Linda idag så var hennes syster där, strax efter mig kom andra systern dit med barnen. Det är härligt att se Linda med sina barn Hon följer dom med blicken, håller deras händer och blir lite frustrerad över att hon inte kan prata med dom. Men det är bra, bara bra, även om det då och då kommer en sorgsenhet över henne, kanske är det längtan. Hon besväras också av att hennes syn på höger öga inte är vad den en gång var. Anna trodde det var vänster öga men efter lite viftande och hemsnickrat teckenspråk så kom vi fram till att hon inte såg på höger öga. Hon verkar också bli trött emellanåt, jag försökte få henne att visa "tummen upp" när hon såg min hand som jag svepte framför henne, och när den försvann så skulle hon göra tummen ner. Det funkade inte, Linda jobbade vidare med sitt eget tecken och ville jag skulle förstå det istället. Vi misstänker att hon inte riktigt förstår ibland, eller orkar förstå, hon blir trött. Vi fick en redogörelse från en annan som f

Jag slutade skriva om Lindas dagliga status för ungefär en vecka sedan, det kändes konstigt att kommentera Linda som person, att tala "om" henne när hon är vaken och på något sätt borde kunna tala för sig själv. Det kan hon inte riktigt ännu, men känslan finns där, att jag skrev om ett "objekt" på något vis. Jag slutade, det är min älskade Linda, inget annat... Idag tänkte jag att kanske det var dags att enkelt redovisa läget, men det är inte enkelt, och den tidigare känslan är kvar, nu får jag komma på och skriva på ett annat sätt...  Jag har hälsat på Linda två dagar i rad, igår kom jag dit samtidigt som Johan och barnen så jag fick ha mina lika högt älskade barnbarn i knäet en stund, och samtidigt se Linda betrakta sina barn och glädjas med dom. Hon fällde en och annan tår också, men jag tror hon skrattade högt mer än hon var ledsen. Det var härligt att se henne skratta! Idag kikade jag in en kort stund, hon hade precis ätit och lagt sig, hon var trött. Vi pratad