Nu måste det vända - dag 25

Jag slutade skriva om Lindas dagliga status för ungefär en vecka sedan, det kändes konstigt att kommentera Linda som person, att tala "om" henne när hon är vaken och på något sätt borde kunna tala för sig själv. Det kan hon inte riktigt ännu, men känslan finns där, att jag skrev om ett "objekt" på något vis. Jag slutade, det är min älskade Linda, inget annat... Idag tänkte jag att kanske det var dags att enkelt redovisa läget, men det är inte enkelt, och den tidigare känslan är kvar, nu får jag komma på och skriva på ett annat sätt... 

Jag har hälsat på Linda två dagar i rad, igår kom jag dit samtidigt som Johan och barnen så jag fick ha mina lika högt älskade barnbarn i knäet en stund, och samtidigt se Linda betrakta sina barn och glädjas med dom. Hon fällde en och annan tår också, men jag tror hon skrattade högt mer än hon var ledsen. Det var härligt att se henne skratta!

Idag kikade jag in en kort stund, hon hade precis ätit och lagt sig, hon var trött. Vi pratade lite, hon kikade på TV, sen somnade hon, som att släcka en lampa. Det är lite svårt att kommunicera med henne, hon svarar med en för mig främmande logik. Om man frågar något som får ett "Nej" till svar, för att vara säker så frågar man igen, då svarar hon (tror jag) istället "Ja". Det betyder dock inte att hon ändrat sig utan hon bekräftar att man hörde rätt första gången... Det är tydligt att det är inget barn man talar med.

Jag tänkte skriva igår, det tar dock lite tid att smälta och gå igenom intrycken man får när man träffat Linda. Det är inte givet att det man känner från början är det som fastnar, att det är det bestående minnet. Det blev inget skrivet igår, och knappt idag heller, men under dagen har en tanke från gårdagens besök satt sig i mitt huvud. Jag blev lite förtvivlad av det jag hörde igår, Linda är nedstämd, ledsen och lite håglös. Jag åkte dit med en ambition att peppa henne, snacka in vägar framåt och få henne att vilja jobba hårdare, snabbare och bättre. 

När jag var där kände jag att det var precis bara det som jag, och förhoppningsvis Linda, behövde, vara där, på plats. Jag kunde gått på, pressat henne, försökt förmå henne till de stordåd jag hoppas på. Men det behövdes inte, det kändes inte nödvändigt... Jag frågade om hur hon kände inför olika saker, och kunde bekräfta att det är OK att vara ledsen, att vara trött på att träna, träna, träna, eller besviken på att man inte får träna tillräckligt. Syftet eller effekten från mitt besök blev inte alls det jag hade tänkt... Jag gick därifrån med en sorts lugn, visst Linda är ledsen, frustrerad och uppgiven men inte bara, hon gläds med sin familj, och vill träna, vill därifrån och vill jobba sig framåt. Allt kommer inte samtidigt, man får luta sig bakåt ibland och låta sorgen komma ikapp och jobba med den, allt har sin tid. Som jag skrev sist så har vi jobbat med vårt och gått igenom samma steg som Linda.

Det som fastnade efter gårdagens besök var dock att nu är det nog dags att sluta vältra sig i att allt går långsamt, att det är jobbigt och pendlar mellan ytterligheter. Nu är det dags för mig att vända, att försöka se det ljusa och bra, utan att missa det som kan rättas till eller är dåligt, bakslag kommer. Man får ta någon sorts ansvar för sin egen känsla och sinnesstämning, man får inte fastna i elände... 

Min dotter Lisa hade gjort en "Linda tatuering" som jag fick se idag, den satte ord på det jag kände. Det var en enkel text, tror den är inspirerad av Nalle Puh: "Idag är dagen då vi INTE ska dö"... Och så är det, vi har alla fått en dag till, det är bra, det är glädjande, för oss och för Linda. 

Linda äter bra, de har kommit på att om de inte ger henne sond-mat innan de serverar vanlig mat, då äter hon bättre... I morgon ska hon till Öron/näsa/hals och förhoppningsvis bli av med sin Trak. Utan den så hoppas de att hon ska få bättre aptit, hon bör också kunna få enklare att prata. Om de får fart på aptiten så sond-matningen kan plockas bort. Då bör Linda ganska raskt kunna föras över till Rehab, ett stort steg på vägen framåt! 

Hennes svullnad i huvudet är också på väg att gå ner, den minskar och hon har haft en bula som jag inte noterade alls nu i kväll. Hon har stickningar i höger sida, vi tror att det är som när man suttit och en fot har somnat, det kan vara rätt obehagligt när den vaknar, så tror vi att hon känner i höger sida ibland. Precis innan jag gick så kliade hon sig på höger kind, det finns en känsel där...

Så det går bra med Linda, vi får inte fastna i ledsamhet och sorg över något som inte blev av, eller kommer att bli av. Nu måste vi glädjas åt att det blir något, något annat, annorlunda. Vad det än blir, vart det än tar vägen så är det bra, riktigt bra! Det är livet, idag är nämligen dagen då vi INTE ska dö... Och just exakt den dagen kommer på nytt i morgon, och dagen efter det och dagen efter det och...