May the 4th be with us - dag 5
Lindas status idag:
- Stabilt
- CT röntgen visar att svullnaden i hjärnan minskar, lite men ändå minskar
- Nedtrappning på sömnmedel påbörjad
- Och det bästa, läget anses numera inte "livshotande"!
--- ooo ---
Jag minns känslan, stunden då allt brakade samman, jag hade precis klarat av morgonen och klätt mig i arbetskläder för att hjälpa Ellinor med renoveringen av hennes lägenhet. Det var lördag, en lätt oro fanns efter att ha sett en video på min dotter där hon kämpar med att i en app stava till "Spegel". Telefonen ringer, tror strax innan jag ska igenom dörren, och jag hör Linda man, Johan, i luren med en förtvivlan i rösten som man inte vill höra när man väntar på besked.
Johan berättar vad som hänt: "Jag vaknade av att Linda krampade kl 03, personal kom in och det blev fullt pådrag på sekunder, hon är i Linköping på undersökning" sa han. Där tappade jag fotfästet... avgrunden öppnades... jag föll...
Jag kan se mig själv, lite utifrån och på en väldigt specifik plats, med stapplande steg på väg de knappa 200 metrarna till Ellinor, korta steg, som ett barn med händerna på bröstkorgen, gråten i halsen, smärtan i bröstet och kort, hög andning. När jag kom fram vinkade hennes far, redan igång och arbetade, jag vinkade snabbt tillbaka och gick vidare hem till Ellinor som mötte mig i dörren med ett "Vad har hänt?"...
Mitt svar blev något i stil med att "Linda är jättedålig..." och sen tror jag det brast, jag satte mig i hennes kök och hennes far kom in men... jag minns inte förloppet så tydligt, jag har egentligen bara kvar ett kort ögonblick av min promenad på den grusade gångvägen mellan våra hus. Det är bilden som finns, allt annat är ganska dimmigt...
Det bestående minnet av den 25 april 2020, den värsta dagen i mitt liv...
Idag är det dock "May the 4th", det är Alvas födelsedag men vi firade henne igår. Trodde ett familjekalas för Alva utan mamma Linda på plats kunde bli jobbigt, men det var fint och fungerade bra. Hela dagen igår var jag ganska lugn och skönt, ingen stor oro och stress, första dagen sen dagen ovan.
Igår kända jag att jag kanske skulle åka och jobba idag, det är kanske bekvämt att gå hemma, finns alltid saker att göra. Samtidigt vill man inte fastna i någon sorts mellan läge, så jag bestämde, idag jobbar jag. Det fungerade bra, riktigt bra, men någon större effektivitet rådde väl inte. Men några möten och städa av alla mail räcker ganska långt. För att få lite ro startade jag lite instrumentalmusik som skvalade i hörlurarna medan jag jobbade. Det fungerar bra, inga textrader som kan väcka tankar och ett lagom skval för att hålla sinnet upptaget. Vid lunch kom en knackning på axeln och jag stannade musiken, noterade att jag stoppade mitt i låten "Little Linda", där brast det... Behövs så lite...
Strax efter lunch fick jag också telefon från Anna som hade ringt till Linda, dagens rapport var mycket positiv. Linda hade fått en CT röntgen på morgonen, svullnaden hade minskat lite och de planerade in en MR på torsdag. Då tror jag det hoppas kunna se mer detaljer om hur hennes proppar har slagit. Vi måste ännu förlita oss på en stor portion hopp för Linda, "thoughts and prayers" gäller ännu. (återigen sagt utan någon ironisk underton, menar det verkligen).
Och för första gången kom det som jag har längtat efter att få höra, de anser inte Lindas läge som livshotande utan nu är det verkligen stabilt. Jag har lite svårt att direkt acceptera, men visst ökar hoppet och viss tillförsikt kan jag ändå känna. Men jag tror det när jag ser det.
De började också lägga en plan för hur de ska väcka upp henne ur nedsövningen. Det kommer gå sakta, vi talar flera dygn att sänka dosen och troligen ett par dygn till innan hon blir kontaktbar. Men att de planerar för att hon ska få vakna och även att de börjar se att de kan skicka henne till nästa instans är självklart oerhört tröstande.
Vi fick också klara besked att några fler besök kommer det inte bli, nu vill de inte riskera att utsätta Linda för Corona. Man undrar om vårt besök förra onsdagen tilläts om det värsta tänkbara skulle hända... Vill inte veta, är så tacksam att vi befinner oss just där vi befinner oss idag.
Johan berättar vad som hänt: "Jag vaknade av att Linda krampade kl 03, personal kom in och det blev fullt pådrag på sekunder, hon är i Linköping på undersökning" sa han. Där tappade jag fotfästet... avgrunden öppnades... jag föll...
Jag kan se mig själv, lite utifrån och på en väldigt specifik plats, med stapplande steg på väg de knappa 200 metrarna till Ellinor, korta steg, som ett barn med händerna på bröstkorgen, gråten i halsen, smärtan i bröstet och kort, hög andning. När jag kom fram vinkade hennes far, redan igång och arbetade, jag vinkade snabbt tillbaka och gick vidare hem till Ellinor som mötte mig i dörren med ett "Vad har hänt?"...
Mitt svar blev något i stil med att "Linda är jättedålig..." och sen tror jag det brast, jag satte mig i hennes kök och hennes far kom in men... jag minns inte förloppet så tydligt, jag har egentligen bara kvar ett kort ögonblick av min promenad på den grusade gångvägen mellan våra hus. Det är bilden som finns, allt annat är ganska dimmigt...
Det bestående minnet av den 25 april 2020, den värsta dagen i mitt liv...
--- ooo ---
Idag är det dock "May the 4th", det är Alvas födelsedag men vi firade henne igår. Trodde ett familjekalas för Alva utan mamma Linda på plats kunde bli jobbigt, men det var fint och fungerade bra. Hela dagen igår var jag ganska lugn och skönt, ingen stor oro och stress, första dagen sen dagen ovan.
Igår kända jag att jag kanske skulle åka och jobba idag, det är kanske bekvämt att gå hemma, finns alltid saker att göra. Samtidigt vill man inte fastna i någon sorts mellan läge, så jag bestämde, idag jobbar jag. Det fungerade bra, riktigt bra, men någon större effektivitet rådde väl inte. Men några möten och städa av alla mail räcker ganska långt. För att få lite ro startade jag lite instrumentalmusik som skvalade i hörlurarna medan jag jobbade. Det fungerar bra, inga textrader som kan väcka tankar och ett lagom skval för att hålla sinnet upptaget. Vid lunch kom en knackning på axeln och jag stannade musiken, noterade att jag stoppade mitt i låten "Little Linda", där brast det... Behövs så lite...
--- ooo ---
Strax efter lunch fick jag också telefon från Anna som hade ringt till Linda, dagens rapport var mycket positiv. Linda hade fått en CT röntgen på morgonen, svullnaden hade minskat lite och de planerade in en MR på torsdag. Då tror jag det hoppas kunna se mer detaljer om hur hennes proppar har slagit. Vi måste ännu förlita oss på en stor portion hopp för Linda, "thoughts and prayers" gäller ännu. (återigen sagt utan någon ironisk underton, menar det verkligen).
Och för första gången kom det som jag har längtat efter att få höra, de anser inte Lindas läge som livshotande utan nu är det verkligen stabilt. Jag har lite svårt att direkt acceptera, men visst ökar hoppet och viss tillförsikt kan jag ändå känna. Men jag tror det när jag ser det.
De började också lägga en plan för hur de ska väcka upp henne ur nedsövningen. Det kommer gå sakta, vi talar flera dygn att sänka dosen och troligen ett par dygn till innan hon blir kontaktbar. Men att de planerar för att hon ska få vakna och även att de börjar se att de kan skicka henne till nästa instans är självklart oerhört tröstande.
Vi fick också klara besked att några fler besök kommer det inte bli, nu vill de inte riskera att utsätta Linda för Corona. Man undrar om vårt besök förra onsdagen tilläts om det värsta tänkbara skulle hända... Vill inte veta, är så tacksam att vi befinner oss just där vi befinner oss idag.
--- ooo ---
Kvällens samtal gav samma stabila budskap, Lindas tillstånd är... stabilt.
Jag tror jag kan sova på det...
--- ooo ---
Kommentarer
Skicka en kommentar