Bara kort - dag 28

Idag blev som igår, ett ganska kort möte med Linda. När vi kom dit var hennes mamma där med Freja, det var också fullt pådrag med en trilskande blodtrycksmaskin. Linda var arg och irriterad, hon gillade inte alla maskiner och mätningar. Hon får också tusen frågor, från oss och från personalen om högt och lågt, ag förstår hennes irritation...

Sen fick jag ca en halvtimme ensam med Linda, det var en skön stund, första halvan grät vi, hon åt att hon var i den situation hon är i nu, jag åt att hon var i en värre situation innan. Vi har lite olika syn på dagsläget... Hon har kvar kämparglöden, jag frågade, men hon är ledsen, arg, för att det som hände har hänt henne. Jag frågade också om hon var ledsen över att inte vara hemma, men det värsta var nog ändå den situation hon befinner sig i.

Men det går bra för henne, när vi satt där så började hon försöka prata lite, jag såg hur hon kämpade men det kommer ut "papapapa", eller ett enstaka "pa". Hon gör även ett "Hmmmm" när hon lyssnar, ska försöka få henne att plocka upp det ljudet medvetet, hon kan det ju... 

Hon ville så gärna säga mig något, hon kämpade med tecken och det språk som hon har. Men jag förstod inte. Jag plockade fram alla papper med bilder på saker som hon ska kunna peka på, det var en med känslor och Linda pekade ut "rädd". Jag frågade vad som gjorde henne rädd, då pekade hon istället ut "lugn". Hon var lugn... Kanske hon frågade mig hur jag mådde, jag är inte säker på om vi pratade om henne eller mig. Hon pekade också på hungrig, men hon ville inte ha mat, men det visade sig att hon tyckte jag kunde äta hennes mat istället... Däremot pekade hon på "fryser" och jag hämtade en filt åt henne, det funkade. Kort därefter pekade hon på sängen, jag tog fram bilden för "byta sitta - säng", hon bekräftade.

Vi var inte så seriösa med bilderna, vi hade lite roligt med dom. Det fanns ändå något där, jag tror de kan bli något bra, bara man hittar rätt bilder för det man vill prata om. Jag ska jobba vidare med det. Men klockan 17 blir hon trött, så har det varit nästan alla gånger jag varit där. Och då lägger de henne, man hinner säga "jag åker när du har somnat" och sen är det bara sekunder kvar till hon somnar...

Kanske är det jag som tröttar ut henne, hon orkar inte med mycket, men hon verkar hänga med och tycka om att vi pratar, så jag fortsätter. I morgon blir jag lite sen, kanske jag inte hinner dit innan hon somnar, men det spelar ingen roll, det är alltid värt ett försök...