Varje dag med Linda är en bra dag - dag 12

Lindas dag idag:

• Fått lyssna på Kent och Bonnie Tyler 
• Suttit på sängkanten
• Åkt "rullstol"
• Blivit lite ledsen
• Fått träffa Johan och Alva

--- ooo ---

Det blev en konstig dag idag, de dagliga uppdateringarna från avdelningen är som ofta mycket positiva. Linda gör stora framsteg och det går snabbt. Idag har hon fått lyssna på favoriterna Kent, även lite Bonnie Tyler (något internt med systrarna...), fått sätta sig upp på sängkanten och åka lite "rullstol". (Jag vet inte varför min dotter Anna som pratade med avdelningen skrev rullstol med "-tecken, kanske det inte är en vanlig rullstol eller... Ja, jag vet inte, men "rullstol" eller rullstol, båda funkar för mig). Linda trivs också bättre utan respiratorn, ingen överraskning kanske men ändå på plus-sidan. Det verkar som de bara kommer använda respirator på nätterna framöver. Flera stora steg åt rätt håll, hon har bara varit vaken i ca 2 dygn.

Men de säger också att Linda har visat tecken på att hon är ledsen... Det är, när man tänker efter, fullt förståeligt. Vi har kämpat med situationen i nästan 3 veckor medan hon har varit nedsövd, borta, inte medveten. Om någon hade frågat mig hur jag mådde för två veckor sedan, den där onsdagen då jag började räkna med dag 0, hade jag svarat "ledsen" då så hade det varit en grav underdrift. Det var helt andra känslor som snurrade just då, "lite ledsen" var inte ens på listan. Vi har gått igenom sorgen, vi har letat information, sökt kontakter och lagt ihop ledtrådar om vad det är som har hänt till en ny bild, skräcken avtar ju mer man vet. Visst, riskerna finns där, situationen är bräcklig, men det finns så oerhört mycket hopp. Vi ser det, men hur ska vi få Linda att se samma sak? Vi är inte heller drabbade, vi har kvar allt vi hade innan, det har inte hon...

Nu är det svårt att veta om Linda är lite eller mycket ledsen, men det är fullt förståeligt att hon känner en sorg och desperation över att vara i den sits hon är, ensam, övergiven och (just nu) berövad de flesta av sina sätt att kommunicera, det som hon var så bra på. Den eländiga Corona-pandemin som gör att vi inte kan hälsa på henne som vi vill och berätta hur enormt glada vi är att hon är i den situation som hon just nu är i. Vi kan inte berätta om allt vi har lärt oss om Stroke, om alla de människor som vi har fått kontakt med och läst om som inger så mycket hopp och förtröstan. Jag vågar nog säga att idag har jag mer än hopp, jag har tillförsikt, och det gör ont att inte kunna dela den med henne, att ge henne den glädje jag känner för att hon är i just den situation hon är i just nu. Även om hon självklart inte håller med så hoppas jag ändå att det hade varit stärkande att hör det från någon av oss omkring henne... Min älskade lilla Linda... <3

--- ooo ---

Men ensam, det är hon och kommer hon aldrig att bli, när Johan fick veta hur Linda verkade må så bad han att få komma upp och hälsa på igen, denna gång med äldsta dottern Alva, 2. Hon vet att mamma ligger på sjukhus. En fantastisk pedagogisk insats av Johan tror jag har förberett Alva väldigt bra på vad hon kommer få möta. För ett tag sedan var Alva med om en olyckshändelse och fick åka in och sy några stygn, orsaken är inte viktig. Alvas besök filmades och Johan spelade upp en video för Alva när hon var på sjukhuset, de kunde se vilka kläder hon hade (Landstingets) och sen jämföra det med bilder och filmer på hur mamma har det, hon kunde jämföra sitt besök med mammas. Går det att förbereda en tvååring bättre än så? Jag har egentligen ingen aning men jag kände enorm tacksamhet och glädje över hur Johan tog upp detta med Alva, för mig kändes det helt rätt.

Glädje... Här svänger det igen, känslomässig berg och dal-bana, desperationen över Lindas sorgsenhet vände nu och blev till en glädje för mig över att hennes älskade Johan och Alva får besöka henne. Det känns så bra! Linda är aldrig ensam, vi är många som backar henne, släktingar och gamla vänner men också en hel del nya vänner som har dykt upp och stöttar oss och Linda. Vad det ska bli av allt återstår att se men jag hoppas detta kan bli början på något starkt, stort och glädjefyllt också, inte bara elände. Men idag pendlade jag mellan glädje och sorg och kunde inte riktigt koncentrera mig på jobbet, det blev en lite tidigare hemgång än planerat för att kunna skriva av mig här på bloggen. Det känns bra att få vräka ur sig, även om jag igår drabbades av känslan att jag kanske lämnade ut för mycket, är det vettigt att dela allt man tänker och känner rakt ut? Jag vet inte, hoppas att Linda tycker det är OK, hon är väl den enda som inte sagt att detta med "blogg" är okej och sagt att jag kan göra det, jag är inte så orolig egentligen men ändå...

--- ooo ---

Glädje och sorg, kontraster och motsatser, utan den ena skulle styrkan i den andra inte vara så kraftig. Kan man uppleva stark sorg om inte glädjen hade varit minst lika stark? En insikt som man fått, eller värderat, är att glädjen över det normala och sorgen när det rycks ifrån en kanske inte är så allvarligt i alla fall. Livet är alltid värt att leva, oavsett hur och i vilken form. Det finns människor som har ett, ur ett "normalitetsperspektiv", fantastiskt liv som inte känner det, som inte upplever det fantastiska. Och det finns människor som man tycker borde vara ständigt olyckliga för de har det så dåligt och eländigt men ändå har tid att stanna upp och le, att känna tillfredsställelse i livet som pågår omkring dom. Så länge livet finns med finns det alltid plats för lycka och glädje. Är det inte normalt blir det annorlunda, men vad säger att det ena eller andra skulle vara sämre eller bättre? Livet är det man har och blir vad man gör av det. Man formar sin upplevelse av livet utifrån sina egna förutsättningar och glädjen finns där om man slutar jämföra. 

Jag har gått runt i dessa tankar ett bra tag, från och till sedan allt detta startade. Jag tror och hoppas att Linda och hennes familjs ska kunna skapa något ur sin nya situation. Något som inte är sämre än det hon hade eller såg framför sig, något annat men fortfarande något bra. Hennes barn är små, de kommer kunna följa Johan och Linda på resan mot det annorlunda, jag är helt övertygad. Det finns nya saker att lära och nya bekantskaper som ger styrka och kraft även i detta nya. Med sig har man också styrkan och kraften i det man redan har. Det är inget som sker på en dag, en vecka, en månad eller år, det kan ta tid men jag hoppas att hela den lilla familjen ska finna sin väg på resan mot sitt nya normala. Jag har tillförsikt i det...

Nu har jag fått skriva av mig lite, känns lite bättre. En klump i bröstet finns ännu kvar men den har förändrats, den har liksom lossnat från "mig", den sitter inte så hårt längre, känns inte så tung. 

Jag sitter i det som ska bli ett "kontor", ett rum där jag ska kunna koppla av och skapa mitt normala. Jag har precis flyttat in, Linda var här dagen innan de åkte till förlossningen och hjälpte med flytten så gott hon mäktade med. Sen kom förlossningen och glädjen av att ha blivit morfar en andra gång tog en tvärvändning. Det tog stopp, allt stannade och den kraft jag haft kvar har riktats på annat än mitt nya boende.

Jag sitter här i en väldig oreda, försöker hitta mitt "nya normala". För att ha en chans att ens hitta delar av det måste det upp några hyllor. Alla saker på golvet ska upp ur sina kassar, tas om hand, det är ett av kvällens projekt att åtminstone komma igång. Detta är mitt liv, mitt kaos, jag har min glädje och min sorg omkring mig, det är bra, det är mitt normala, det känns, saker som är värda besväret ska kännas... 

Linda du känns hos mig i varje sekund och minut, jag älskar dig, jag är så enormt tacksam och glad över att du finns hos oss! Ni kommer hitta er väg, vi finns här som stöd och hjälp närhelst ni önskar! <3

--- ooo ---