När det ofattbara händer, en blogg om det värsta.

Jag kan inte komma på något värre, detta är under mina drygt 50 år det absolut värsta jag har varit med om. Jag tror (hoppas...) att det aldrig någonsin kommer att kunna bli värre än så här.

Min älskade dotter har drabbats av proppar i kroppen, i hjärnan. De hotar inte bara hennes liv utan påverkar också alla människor omkring henne enormt. Smärtan och ångesten är outhärdlig, även i stunder av hopp finns smärtan kvar och gnager hål i en från insidan.

För att hantera situationen och få skrika ut min ångest och mina känslor startar jag en blogg. Det är främst med avsikt att bara kunna skriva (skrika) ut i tomma intet vad jag känner, en dagbok. Lite är det för att kunna berätta för andra vad som sker och själv kunna minnas. Självklart också för att få stöd, inte att det saknas, även utan bloggande får vi omkring Linda enormt mycket värme, kärlek och stöd från många håll. Emellanåt har jag också känt att det vore bra att kunna skicka de som undrar till en plats där jag slipper förklara, det är inte alltid man orkar, och till sist ett sätt att kunna dela statusen och läget som gäller just för stunden med ett enkelt meddelande.

Det är oerhört tacksamt och värmande att få all denna omtanke och värme från alla som hört av sig! Kraften och uppslutningen bakom Linda är enorm. Jag tror på att alla tankar som skickas till Linda stärker henne, så sluta inte skicka era tankar till Linda och hennes lilla familj!

Närmast framöver kan kommer troligen några retroaktiva inlägg för att knyta ihop läget vi är i idag.  Avsikten med bloggen är att uppdatera ganska ofta, känslorna och smärtan som måste ut flödar hela tiden och mitt sätt är att skriva av mig.

Med dessa ord har jag kickat igång bloggandet.

/Anders