Kraft - dag 13

Linda idag:

• Gör vad hon kan för att sätta sig upp själv (tack till personalen med snabba reflexer)
• Andas i stort sett utan respirator (på natten)
• Uppvisar energi och lite rastlöshet

--- ooo ---

Växlingarna mellan glädje och sorg är påtagliga idag också, glädjen överväger men jag har haft ett par stunder idag då tårarna kröp fram. Om vi håller oss till Linda så fortsätter hon att överraska med snabb och stark framgång. När jag ringde i morse hade hon sovit bra nästan hela natten. Hon hade vaknat till runt två tiden och varit lite orolig men somna om igen. Hon hade även klarat hela natten utan respirator, vid ett tillfälle hade de kopplat in den, men Linda reagerade med oro och de konstaterade att hon sov nog bättre utan respiratorn.

Ungefär så här låter nyheterna om Linda numera, de frågar om hon var väldigt aktiv innan sin stroke, hon uppvisar enorm energi och vill hela tiden röra på sig. Så fort hon blir rastlös kastar hon sitt friska ben över sängkanten och försöker sätta sig upp, det klarar hon inte men personalen är snabb och fångar upp henne och låter henne sitta upp en stund. Så går dagarna, hon driver på mot ett mål som vi inte riktigt vet vilket det är men hon kämpar envist framåt. Det bådar gott för framtiden. 

Hon fick se på film och bilder som vi har lagt upp på nätet åt henne. Det var kuratorn som hjälpte henne att se på vårt album. När kuratorn behövde gå iväg en stund glömde hon mobilen bredvid Linda. När hon kom tillbaka hade Linda plockat upp telefonen och kikade vidare på bilder och filmer på egen hand.

Hon har dock sina stunder då hon verkar drabbas av sorg, det kan vara sviter efter nedsövningen, tydligen kan man få lite dagdrömmar eller mardrömmar av att ha varit i ett mellanläge av sömn och vakenhet som kan få det att snurra till i skallen, har hört liknande från patienter som varit nedsövda på grund av Corona. Men det kan också vara en sorg, en riktig sorg som hon känner...

Men det mesta vi hör är positivt och glädjande, lite så det gärna är och har varit med nyheter om Linda...

--- ooo ---

De har gjort en röntgen av hennes bål idag och för att leta efter proppar, bilderna ska granskas i morgon. Om det inte syns några nya proppar kommer de ge henne hemförlovning till IVA här hos oss. På grund av allt som hänt fram till den olycksaliga dagen känner vi i familjen ganska lågt förtroende för vårt lokala sjukhus. Jag har inte tagit upp orsakerna ännu men det kanske kommer, vill inte föregripa något som vi vet lite för lite om även om vi ändå har en del bestämda uppfattningar. Vi kände oss lite tryggare när vi fick höra att ett läkarteam hos oss har varit med vid alla möten i Linköping via Skype, teamet i Linköping kommer på samma sätt delta i de möten de har om Linda här hos oss. Vi ska nog lösa förtroendefrågan, har svårt att se att de inte kommer göra sitt yttersta även här för Linda. Och när de gör det, då kommer vi att märka och uppskatta det, det kommer att bli bra.

--- ooo ---

Idag har jag också fått prata om Linda med min chef på jobbet, jag inser hur det drabbar när man berättar om Linda, drabbar hårt. Det var mest goda nyheter men ändå slår det hårt, känslorna tar över. Jag klarade mig rätt bra men min chef har förvarnat mig om att han har svårt att prata direkt med mig, han tappar orden och det brister lite för honom. När det var som tyngst för några veckor sedan ville han helst att jag hörde av mig med SMS, inte telefon. Även om det slår hårt så känns det bra att få prata lite om Linda med andra, aldrig min mening att göra någon ledsen men förstår hur det blir. Måste ändå säga att jag gillar min chef, en omtänksam och bra chef. Jo, jag gillar honom.

Har också stött på en annan kollega som känner till en hel del om vad som har hänt. Hans reaktion var annorlunda, han blev glad över framstegen och klämde ur sig ett lite hurra och tummarna uppåt. Även denna kollega är en bra person, gillar även honom starkt. Glädje och sorg, reaktioner man möter och båda värmer lika mycket, jag är så oerhört tacksam över all omtänksamhet som kommer, den värmer så enormt, tack alla! Det finns gott om bra kollegor på mitt jobb, jag är mycket tacksam för det. 

Jag fick också ett meddelande från en kollega till Linda, hon var även bekant med min mor. Det var ett varmt meddelande det också. De tänker på och saknar Linda, berörda av det som händer. Ett vänligt och varmt meddelande men det brast för mig ändå. Jag tänkte på hur glad Linda är i sitt arbete, sina kollegor och alla sina elever. Linda älskar sitt jobb som lärare i mellanstadiet och det gjorde lite ont i mig när jag tänket på att hon troligen inte kommer tillbaka på ett bra tag, inte i sin roll som klassföreståndare i alla fall. Men å andra sidan, hon är väldigt envis och stark i sig själv, vem vet vad som händer. 

Tankarna drabbade mig hårt och det blev några tårar, tårar över Lindas glädje över sitt yrke och allt omkring det, och att hon kanske inte kommer kunna göra det hon älskar, åtminstone inte som förr... Men tårarna var inte enbart av sorg, några innehöll även en glädje i att Linda hittat ett yrke som ger henne så mycket, i några fanns även ett hopp, ett om att hon kanske, kanske en dag kan komma tillbaka på något sätt, i någon form till det hon så starkt gillade. Hon har envisheten och drivet, vem vet... Hopp kan man alltid ha, jag har hopp och numera även viss förtröstan i att detta, det kommer att bli bra... <3

Det blev mycket om kollegor idag, var inte riktigt planerat men kollegor är människor omkring dig som är en stor del i ditt liv. Ofta kräver vi ganska lite av dom och fokuset ligger på det dagliga arbetet. När en kris slår till så finns många där och kan hantera och stötta i krisen. Alla gör inte det, en del frågar lite försiktigt och hänsynsfullt om hur det går, en del är som vanligt och en del känner inte till vad som har hänt. Ingen reaktion är fel, alla reaktioner behövs och de är individuella. Det har inte fungerat om alla skulle visa varmt och intensivt deltagande, lika lite som om alla hade agerat som inget hade hänt (oavsett om de visste eller inte). Det är väldigt skönt att det finns en del som sträcker ut en hand, det är också skönt att en del frågar lite i förbifarten och det är också skönt att en del inte känner till något eller är som vanligt. Vi är alla olika, det är bra, det finns en tjusning i det, jag uppskattar alla...

Till sist men inte minst så vill jag skicka tacksamhet till några andra kollegor, inte till mig och inte till Linda men de som arbetar på NIVA i Linköping. Vi upplever bra kontakt med i stort sett alla som arbetar där och som svarar glatt och vänligt när vi ringer upp och undrar hur det är med Linda. I början med oro och skräck inför varje samtal, när vi brast bara av att höra vår egen rädsla när vi frågade hur det var med Linda till den idag lite mer lugna och nyfikna frågan om vad hon har hittat på idag. Oavsett så känner jag att alla jag har talat med har mött mig på ett bra sätt, jag hör detsamma från alla de andra som har ringt. Tack NIVA i Linköping, tack för att ni tar hand så väl om vår Linda och oss, vi uppskattar det enormt mycket! <3

--- ooo ---

Det är konstigt hur det blir, idag när jag satte mig och skrev så hade jag inget uppslag, det händer så mycket kring Linda nu så jag blir yr, fick ingen struktur och ordning på tankarna, kände inte jag kunde skriva så mycket om det idag. Jag satte rubriken till "Kraft" och tänkte skriva några få rader om kraften hos Linda. 

Det blev många rader och om en annan kraft, den som finns i alla människor omkring oss i vardagen. Hur mäktig den blir när det krävs, när livet och verkligheten ställer till det för oss. Den kraften tror jag kan åstadkomma mer än att få mig att skriva massor med ord, de som känner mig vet att det behövs inte så mycket för det. 

Jag vill ändå tro att det är den kraften Linda använder just nu. Det är en del i den inre kraft hon använder för att driva sig framåt just nu. Kraften finns i de möten med personer som hon träffat, alla er som ger henne något, ni som betyder något för henne. Den kraften håller henne på fötter, hon vill träffa er igen, skratta och gråta med er och dela livet med er. Jag skrev "tack" till någon som inte tyckte jag behövde tacka, men i denna kris så är de stora känslorna för mig kärlek och tacksamhet. Tack alla ni som tänker på vår älskade Linda. Det är viktigt, det hjälper, det känns och det gör nytta, tack än en gång... <3 <3 <3