2 maj - dag 3
Dagens status ser ut så här:
Jag lovade att stå för morgonens samtal till Linda, vaknade tidigt och tänkte somna om en stund, det blev en sen kväll igår. Tanken på att ringa Linda släppte inte, jag gick upp, gjorde kaffe och ringde upp Lindas sal. Jag kände mig lugn idag, antalet stabila dagar ökar och varje dag är ökat hopp, fasan att få ett negativt besked finns där men var under kontroll när jag lyssnade på signalerna i telefonen.
En narkosläkare/sköterska svarade och gav snabbt beskedet att jag skulle återkomma efter ronden. Jag sa att jag ville bara veta hur natten hade gått, om Linda ännu var stabil, beskedet var allt är fortsatt lugnt. Jag skickade vidare detta till övriga i familjen, ännu en stabil natt.
Resten av morgonen gick till att ringa till min mor och informera om läget, jag glömde höra av mig igår, kändes inte bra, man hamnar snabbt i avgrunden om man inget hör. Som tur var hade min dotter Anna ringt till farmor och meddelat läget, farmor kunde koppla av.
Sättet att klara dagen är att hålla sig sysselsatt. Mitt i detta kaos så har jag precis avslutat en flytt, lämnade min lägenhet i förrgår. På toppen av detta kaos så är hela mitt hem en enda röra, golven är fyllda med kassar och lådor som ska tas om hand, energin finns inte riktigt. Jag öppnade post som blivit liggande för några dagar sedan, lade in några räkningar för betalning, hittills har jag inte hittat någon som är förfallen, kommer nog.
Alla vardagliga sysslor blir så betydelselösa, det är lätt att de blir ogjorda. Som tur är så har jag blivit bjuden på mat på olika ställen de senaste dagarna, jag har inte lagat mat på en vecka, knappt ens frukost. Igår skaffade jag lite fil, när jag sitter och skriver inser jag precis att jag ännu inte har ätit frukost. Får fixa det...
Min dotter hörde precis av sig, hon har pratat med Linköping igen, ronden har gått och det är fortsatt stabilt. Lunginflammationen verkar ha gett med sig men de måste suga rent lungor och luftvägar från slem med jämna intervaller. Anna har jobbat på IVA och det lär vara helt normalt, inget som ska ge anledning till oro. Det känns bra, om lunginflammationen är ur vägen kan Linda kämpa vidare med större kraft mot "det andra", vad det nu är. Hennes syresättning är låg, men det är hennes normala på grund av hjärtfelet. I just detta sammanhang verkar det vara en komplikation som ställer till det, vi får hoppas de får upp syresättningen så det går att jobba vidare.
Dagen rullar på, evigt prat om Corona på radion, jag inser hur långsamt allt går, åstadkommer väldigt lite men ändå känns det som jag gör något hela tiden. Stunderna man "fastnar" kanske är längre än man tror, helst skulle man vilja snabbspola framåt, komma undan denna väntan på vad som ska hända, väntan på några riktigt goda nyheter, något annat än "stabilt". Men hoppet ligger i tiden, i stabiliteten, det är bara att vänta... och vänta...
Har varit lite aktiv, hjälpt min särbo med hennes renovering, hjälpt kanske är ett starkt ord, jag var tidvis mest i vägen men framåt kvällen fick jag lite kaffe och kom igång. Vägen dit var dock svår, tappade tron en stund och fick fråga, eller be, de närmaste: "Säg att det kommer gå bra!", de svarade och bekräftade men jag var inte helt övertygad. Jag vacklade och det var kämpigt, pendlade lite mellan hopp och förtvivlan innan jag bestämde mig för att ringa upp Linda.
Det var bra nyheter, hon är stabil, de har sövt ner henne ännu lite djupare och de hade sänkt syrgasen, hennes andning börjar ta fart, lunginflammationen verkar var på väg bort. Kanske var det den nyheten som sjönk in och inte kaffet som gav mig lite mer kraft senare på dagen.
Nu precis hade min dotter Anna ringt, de hade sänkt syrgasen ytterligare (40%) och hennes blodtryck hade stabiliserats, det går åt rätt håll. Vi får tro, hoppas och be att detta får hålla i sig. Detta är nyheter att sova på, lite mat och sen sömn...
- Lindas tillstånd är fortsatt stabilt
- Ingen feber
- Djupt nersövd, de har lagt på lite extra så hon får vila maximalt
- Syresättningen ökar, syrgasen sänkt i två steg under dagen
--- ooo ---
Jag lovade att stå för morgonens samtal till Linda, vaknade tidigt och tänkte somna om en stund, det blev en sen kväll igår. Tanken på att ringa Linda släppte inte, jag gick upp, gjorde kaffe och ringde upp Lindas sal. Jag kände mig lugn idag, antalet stabila dagar ökar och varje dag är ökat hopp, fasan att få ett negativt besked finns där men var under kontroll när jag lyssnade på signalerna i telefonen.
En narkosläkare/sköterska svarade och gav snabbt beskedet att jag skulle återkomma efter ronden. Jag sa att jag ville bara veta hur natten hade gått, om Linda ännu var stabil, beskedet var allt är fortsatt lugnt. Jag skickade vidare detta till övriga i familjen, ännu en stabil natt.
Resten av morgonen gick till att ringa till min mor och informera om läget, jag glömde höra av mig igår, kändes inte bra, man hamnar snabbt i avgrunden om man inget hör. Som tur var hade min dotter Anna ringt till farmor och meddelat läget, farmor kunde koppla av.
--- ooo ---
Sättet att klara dagen är att hålla sig sysselsatt. Mitt i detta kaos så har jag precis avslutat en flytt, lämnade min lägenhet i förrgår. På toppen av detta kaos så är hela mitt hem en enda röra, golven är fyllda med kassar och lådor som ska tas om hand, energin finns inte riktigt. Jag öppnade post som blivit liggande för några dagar sedan, lade in några räkningar för betalning, hittills har jag inte hittat någon som är förfallen, kommer nog.
Alla vardagliga sysslor blir så betydelselösa, det är lätt att de blir ogjorda. Som tur är så har jag blivit bjuden på mat på olika ställen de senaste dagarna, jag har inte lagat mat på en vecka, knappt ens frukost. Igår skaffade jag lite fil, när jag sitter och skriver inser jag precis att jag ännu inte har ätit frukost. Får fixa det...
--- ooo ---
Min dotter hörde precis av sig, hon har pratat med Linköping igen, ronden har gått och det är fortsatt stabilt. Lunginflammationen verkar ha gett med sig men de måste suga rent lungor och luftvägar från slem med jämna intervaller. Anna har jobbat på IVA och det lär vara helt normalt, inget som ska ge anledning till oro. Det känns bra, om lunginflammationen är ur vägen kan Linda kämpa vidare med större kraft mot "det andra", vad det nu är. Hennes syresättning är låg, men det är hennes normala på grund av hjärtfelet. I just detta sammanhang verkar det vara en komplikation som ställer till det, vi får hoppas de får upp syresättningen så det går att jobba vidare.
Dagen rullar på, evigt prat om Corona på radion, jag inser hur långsamt allt går, åstadkommer väldigt lite men ändå känns det som jag gör något hela tiden. Stunderna man "fastnar" kanske är längre än man tror, helst skulle man vilja snabbspola framåt, komma undan denna väntan på vad som ska hända, väntan på några riktigt goda nyheter, något annat än "stabilt". Men hoppet ligger i tiden, i stabiliteten, det är bara att vänta... och vänta...
--- ooo ---
Har varit lite aktiv, hjälpt min särbo med hennes renovering, hjälpt kanske är ett starkt ord, jag var tidvis mest i vägen men framåt kvällen fick jag lite kaffe och kom igång. Vägen dit var dock svår, tappade tron en stund och fick fråga, eller be, de närmaste: "Säg att det kommer gå bra!", de svarade och bekräftade men jag var inte helt övertygad. Jag vacklade och det var kämpigt, pendlade lite mellan hopp och förtvivlan innan jag bestämde mig för att ringa upp Linda.
Det var bra nyheter, hon är stabil, de har sövt ner henne ännu lite djupare och de hade sänkt syrgasen, hennes andning börjar ta fart, lunginflammationen verkar var på väg bort. Kanske var det den nyheten som sjönk in och inte kaffet som gav mig lite mer kraft senare på dagen.
Nu precis hade min dotter Anna ringt, de hade sänkt syrgasen ytterligare (40%) och hennes blodtryck hade stabiliserats, det går åt rätt håll. Vi får tro, hoppas och be att detta får hålla i sig. Detta är nyheter att sova på, lite mat och sen sömn...
--- ooo ---
Kommentarer
Skicka en kommentar