3 maj - dag 4
Dagens status:
Idag är en lugn dag, första dagen utan större attacker av sorg och nedstämdhet. Det kändes redan i morse då jag vaknade, det var ingen djup oro utan det fanns ett lugn. Anna, Lisa och Philip skulle komma på frukost så lite arrangemang kring det höll sinnet igång. Morgonrapporten från Linda var ett betryggande "fortsatt stabilt".
Idag har vi firat Lindas äldsta dotters kalas, hon fyller 2 år, igår kändes det tungt, en våg av ganska stillsam sorg sköljde över mig. Väl på kalaset så höll sig sorgen utanför, det stack till lite när lilla Alva gick över gräsmattan noggrant balanserande en full vattenkanna, så lik som mor. Glädjen över Alva och lilla Freja tog över och det blev en bra tillställning, väldigt trevligt. Kan inte tänka mig annat än att Linda vill att vi ska fira barnens födelsedag ordentligt, något annat vore otänkbart!
När det gäller Lindas läge så är det numera Anna som brukar ringa upp till Linda. Hon är undersköterska och förstår mer, kanske också undrar mer, än mig. Läget är som sagt fortsatt stabilt men de verkar ha börjat diskutera lite framåt. Idag har de funderat på att göra en trakeotomi som förberedelse inför att väcka upp Linda, eller "väcka upp", kanske mer rätt är att de ska minska nivån på nedsövning. Slangarna från respiratorn brukar tydligen vara ett störningsmoment, en slang i halsen är mindre störande och reflexen att dra ur slangarna uteblir.
De pratar också om att prova att koppla ur respiratorn på prov. Linda andas själv men respiratorn stöttar, men de verkar ha hopp om att hon ska kunna sköta andningen själv, åtminstone periodvis.
Det känns skönt, hoppet ökar men jag lider ännu av låg tillförsikt, jag vet inte när jag ska våga ta ut framgångarna och verkligen kunna tro på ett bättre läge. Inte än, oron finns kvar...
Igår fick jag en viktig insikt med hjälp av Ellinor, jag har själv satt starten på denna blogg till "dag 0", en start och början på något. Det hänger ihop med det besked vi fick av läkarna på onsdagen (29/4) då vi var uppe och besökte Linda, det var en totalt ny insikt i läget och vi tappade lite fotfästet. Jag började bygga upp något nytt utifrån det vi hörde då.
Men Ellinor hjälpt mig att inse, med stöd i vad jag själv har skrivit här på bloggen, att Lindas läge har varit i princip samma sedan förra lördagen, dagen då andra stroken slog till så hårt. Johan och Freja var uppe på söndagen, Linda kunde då visa att hon ville ha Freja på magen och hon höll om sin lilla dotter. Detta är, så långt vi förstår, samma situation, samma Linda, som idag är djupt nedsövd. Inte riktigt, de har lättat på trycket i hjärnan, hon har mer eller mindre klarat av en lunginflammation och hennes blodtryck har stabiliserats.
Trots detta så vågar jag inte fullt ut hoppas och fyllas av tillförsikt att det ska gå bra. Oron finns kvar... Tankarna snurrar dock, bearbetas och knådas runt i sinnet, jag känner sakta att det blir bättre. Det kommer nog ett tillfälle då jag vågar lite på detta, ett "stabilt läge" i nästan en vecka, förhoppningsvis blir det inom inte allt för länge.
Idag har jag också nästan helt bestämt mig för att återgå till jobbet i morgon. Får se hur mycket och hur länge jag orkar, jag har ledighet att använda och plusflexen är nära på max. Det blir lite på prov, men det känns ändå som man måste kicka igång vardagen, den känns ändå så osann och otrolig så man tvekar på om det som händer verkligen händer. Kanske, på något sätt, det är ett tecken på en ökande tillförsikt, bara det att jag själv inte riktigt har förstått det ännu...
- Fortsatt stabilt
--- ooo ---
Idag är en lugn dag, första dagen utan större attacker av sorg och nedstämdhet. Det kändes redan i morse då jag vaknade, det var ingen djup oro utan det fanns ett lugn. Anna, Lisa och Philip skulle komma på frukost så lite arrangemang kring det höll sinnet igång. Morgonrapporten från Linda var ett betryggande "fortsatt stabilt".
Idag har vi firat Lindas äldsta dotters kalas, hon fyller 2 år, igår kändes det tungt, en våg av ganska stillsam sorg sköljde över mig. Väl på kalaset så höll sig sorgen utanför, det stack till lite när lilla Alva gick över gräsmattan noggrant balanserande en full vattenkanna, så lik som mor. Glädjen över Alva och lilla Freja tog över och det blev en bra tillställning, väldigt trevligt. Kan inte tänka mig annat än att Linda vill att vi ska fira barnens födelsedag ordentligt, något annat vore otänkbart!
--- ooo ---
När det gäller Lindas läge så är det numera Anna som brukar ringa upp till Linda. Hon är undersköterska och förstår mer, kanske också undrar mer, än mig. Läget är som sagt fortsatt stabilt men de verkar ha börjat diskutera lite framåt. Idag har de funderat på att göra en trakeotomi som förberedelse inför att väcka upp Linda, eller "väcka upp", kanske mer rätt är att de ska minska nivån på nedsövning. Slangarna från respiratorn brukar tydligen vara ett störningsmoment, en slang i halsen är mindre störande och reflexen att dra ur slangarna uteblir.
De pratar också om att prova att koppla ur respiratorn på prov. Linda andas själv men respiratorn stöttar, men de verkar ha hopp om att hon ska kunna sköta andningen själv, åtminstone periodvis.
Det känns skönt, hoppet ökar men jag lider ännu av låg tillförsikt, jag vet inte när jag ska våga ta ut framgångarna och verkligen kunna tro på ett bättre läge. Inte än, oron finns kvar...
--- ooo ---
Igår fick jag en viktig insikt med hjälp av Ellinor, jag har själv satt starten på denna blogg till "dag 0", en start och början på något. Det hänger ihop med det besked vi fick av läkarna på onsdagen (29/4) då vi var uppe och besökte Linda, det var en totalt ny insikt i läget och vi tappade lite fotfästet. Jag började bygga upp något nytt utifrån det vi hörde då.
Men Ellinor hjälpt mig att inse, med stöd i vad jag själv har skrivit här på bloggen, att Lindas läge har varit i princip samma sedan förra lördagen, dagen då andra stroken slog till så hårt. Johan och Freja var uppe på söndagen, Linda kunde då visa att hon ville ha Freja på magen och hon höll om sin lilla dotter. Detta är, så långt vi förstår, samma situation, samma Linda, som idag är djupt nedsövd. Inte riktigt, de har lättat på trycket i hjärnan, hon har mer eller mindre klarat av en lunginflammation och hennes blodtryck har stabiliserats.
Trots detta så vågar jag inte fullt ut hoppas och fyllas av tillförsikt att det ska gå bra. Oron finns kvar... Tankarna snurrar dock, bearbetas och knådas runt i sinnet, jag känner sakta att det blir bättre. Det kommer nog ett tillfälle då jag vågar lite på detta, ett "stabilt läge" i nästan en vecka, förhoppningsvis blir det inom inte allt för länge.
--- ooo ---
Idag har jag också nästan helt bestämt mig för att återgå till jobbet i morgon. Får se hur mycket och hur länge jag orkar, jag har ledighet att använda och plusflexen är nära på max. Det blir lite på prov, men det känns ändå som man måste kicka igång vardagen, den känns ändå så osann och otrolig så man tvekar på om det som händer verkligen händer. Kanske, på något sätt, det är ett tecken på en ökande tillförsikt, bara det att jag själv inte riktigt har förstått det ännu...
--- ooo ---
Kommentarer
Skicka en kommentar