Uppsamling dag 1 och 2.
Det tog ett tag att samla tankarna kring bloggen, jag ville också stämma av med alla andra i familjen att det var OK att jag lade ut mer personlig information. Detta inlägg samlar upp lite kort vad som hände dag 1 och 2, den 30/4 och 1/5. Det blir också lite summering av dag 0.
Lindas vänstra hjärnhalva är skadad till ca 3/4 och hela hjärnan försörjs av blod/syre från sekundära kärl, huvudådrorna i halsen är igensatta. Vi fick inte riktigt svar på om det gick att åtgärda men eftersom Linda också behöver blodförtunnande är alla ingrepp för riskabla just nu. Hon hade dessutom fått en lunginflammation, vanligt när man hamnar i respirator, och med den har det kommit feber.
Jag upplevde det mycket tröstande att få vara hos Linda, hon var sig inte lik men hon vad där, med mig. Min älskade fina dotter som också är enormt envis och har en kämpar och tävlingsanda utan dess like. Om det är upp till enbart Linda så har hon goda förutsättningar, med hjälp av vårdens resurser så har hon gott stöd. Det finns hopp.
Min lugna känsla höll till vi kom till parkeringen, jag skulle köra ena bilen hem men när jag skulle kliva in brast det. Ångesten och sorgen överrumplade mig och jag föll igenom helt. Det satt i och återkom några gånger under resan hem. Resten av dagen gick åt till att försöka återvinna den lite lugnare känsla jag hade tidigare under dagen och kämpa bort demonerna som ständigt dyker upp och försöker knäcka en.
Vi har fått telefonnumret direkt till salen där Linda ligger, vi ringer några gånger om dagen och frågar om läget. Svaret är "fortsatt stabilt" och jag får reda på att efter en febertopp så har de justerat Lindas antibiotika och febern verkar ha gått ner till nästan normal temperatur. Vid ett senare samtal får jag reda på att de har gjort en ultraljudsundersökning på Lindas hjärta för att se att det orkar med, de ser inga spår av försämring, febern har nu även gått ner till helt normal temperatur. Goda nyheter och fortsatt hopp, men dagen gick ändå vidare i ångestens och förtvivlans tecken.
Lindas mor hittar en gammal artikel i Aftonbladet där ett fall som känns väldigt likt det vi hört om Linda beskrivs. Det är lika sorgligt men det beskriver ändå vad vi kan hoppas på, vad en möjlig utkomst är. Det är en artikel som det går att somna på denna hemska dag. En extra kick fick jag från ett TED-talk om ännu en liknande stroke som drabbade en hjärnforskare. Har man sin högra hjärnhalva så lever man i "LaLa-land", det känns ändå betryggande att höger hjärna skapar en härlig plats att vara på. Man blir utmattad av ångest och sorgsenhet, sova brukar fungera bra, med lite peppning så somnade man skönt även efter en tung dag.
Demonerna rider mig självklart, men jag håller ihop ganska bra.
Vi firar också en födelsedag idag, det blir ett litet och ganska stilla firande, det är svårt att hitta känslan för att fira. Det är skönt att få vara med andra, att få göra något annat och umgås. Demonerna finns där, ett ord som triggar ett minne och känslorna väller fram. Det går att kontrollera men allt ligger så nära under ytan, varje chans så slår de till, demonerna, med skräck och avgrunder som plötsligt öppnas. Det är ett hårt arbete att hålla hoppet och tron högt, ångest och tankar om motsatsen till ens förhoppningar har så lätt att slå igenom, snabbt och skoningslöst, då faller man. Denna gång höll jag emot.
Mina döttrar Anna och Lisa kommer hem till mig och vi fikar och pratar om Linda men även om annat. Det känns bra att ha lite som är normalt, även om känslan av att man "glömmer" Linda dyker upp, demonerna igen... Vi glömmer aldrig bort Linda, inte innan och inte nu, aldrig.
Tidigt på kvällen får jag en känsla av att jag vill höra av mig och ringer till Lindas sal och ber dom hälsa godnatt och att vi alla tänker på henne. Det var jobbigt, jag meddelar de andra via vår chatt-grupp och de tolkar det som att något dåligt hade hänt, mitt meddelande "lät sorgset". Får klargöra att det var jag som var sorgsen, Linda är ännu stabil.
Denna kväll får jag ett samtal, en röst jag inte riktigt känner igen men som presenterar sig med ett namn som jag mer än väl känner igen. Det tar ett tag innan jag förstår vem det är, en gammal bästa kompis från min barndom som jag inte sett eller hört av på ca 30 år. Vi pratar länge, dels om Linda men skönt nog även om en rad andra saker, vi avverkar väl inte 30 år förlorad tid men det var ett upplyftande samtal och en värme och glädje i att höra av någon som tänker på en när det är kris.
29 april- dag 0
Vid vårt besök i Linköping den 29 april fick vi en information om Lindas tillstånd som inte stämde med den bild vi hade sen tidigare, en mycket brutalare bild av läget. Vi hamnade nog ganska direkt i olika stadier av chock. Våra förhoppningar om att Linda skulle kunna återkomma till 90-100% grusades. Vi fick också åter öppna för möjligheten att hon faktiskt kan dö.Lindas vänstra hjärnhalva är skadad till ca 3/4 och hela hjärnan försörjs av blod/syre från sekundära kärl, huvudådrorna i halsen är igensatta. Vi fick inte riktigt svar på om det gick att åtgärda men eftersom Linda också behöver blodförtunnande är alla ingrepp för riskabla just nu. Hon hade dessutom fått en lunginflammation, vanligt när man hamnar i respirator, och med den har det kommit feber.
Jag upplevde det mycket tröstande att få vara hos Linda, hon var sig inte lik men hon vad där, med mig. Min älskade fina dotter som också är enormt envis och har en kämpar och tävlingsanda utan dess like. Om det är upp till enbart Linda så har hon goda förutsättningar, med hjälp av vårdens resurser så har hon gott stöd. Det finns hopp.
Min lugna känsla höll till vi kom till parkeringen, jag skulle köra ena bilen hem men när jag skulle kliva in brast det. Ångesten och sorgen överrumplade mig och jag föll igenom helt. Det satt i och återkom några gånger under resan hem. Resten av dagen gick åt till att försöka återvinna den lite lugnare känsla jag hade tidigare under dagen och kämpa bort demonerna som ständigt dyker upp och försöker knäcka en.
30 april - dag 1
Detta var en tung dag, allas våra förväntningar var tvungna att justeras och vi måste inse att den Linda vi en gång kände kommer inte tillbaka, även om hoppet finns kvar. Linda är ung med sina 29 år, hennes kropp har mycket bra förutsättningar att komma tillbaka, men hon måste få chansen.Vi har fått telefonnumret direkt till salen där Linda ligger, vi ringer några gånger om dagen och frågar om läget. Svaret är "fortsatt stabilt" och jag får reda på att efter en febertopp så har de justerat Lindas antibiotika och febern verkar ha gått ner till nästan normal temperatur. Vid ett senare samtal får jag reda på att de har gjort en ultraljudsundersökning på Lindas hjärta för att se att det orkar med, de ser inga spår av försämring, febern har nu även gått ner till helt normal temperatur. Goda nyheter och fortsatt hopp, men dagen gick ändå vidare i ångestens och förtvivlans tecken.
Lindas mor hittar en gammal artikel i Aftonbladet där ett fall som känns väldigt likt det vi hört om Linda beskrivs. Det är lika sorgligt men det beskriver ändå vad vi kan hoppas på, vad en möjlig utkomst är. Det är en artikel som det går att somna på denna hemska dag. En extra kick fick jag från ett TED-talk om ännu en liknande stroke som drabbade en hjärnforskare. Har man sin högra hjärnhalva så lever man i "LaLa-land", det känns ändå betryggande att höger hjärna skapar en härlig plats att vara på. Man blir utmattad av ångest och sorgsenhet, sova brukar fungera bra, med lite peppning så somnade man skönt även efter en tung dag.
1 maj - dag 2
Idag är det lugnt, eller lugnare, jag har en ökande känsla av tillförsikt. Det är många som hör av sig och säger några ord på telefon eller via meddelanden. Man saknar ord men det är inte orden som räknas, bara vetskapen av att någon sänder en tanke till Linda, hennes familj och oss omkring.Demonerna rider mig självklart, men jag håller ihop ganska bra.
Vi firar också en födelsedag idag, det blir ett litet och ganska stilla firande, det är svårt att hitta känslan för att fira. Det är skönt att få vara med andra, att få göra något annat och umgås. Demonerna finns där, ett ord som triggar ett minne och känslorna väller fram. Det går att kontrollera men allt ligger så nära under ytan, varje chans så slår de till, demonerna, med skräck och avgrunder som plötsligt öppnas. Det är ett hårt arbete att hålla hoppet och tron högt, ångest och tankar om motsatsen till ens förhoppningar har så lätt att slå igenom, snabbt och skoningslöst, då faller man. Denna gång höll jag emot.
Mina döttrar Anna och Lisa kommer hem till mig och vi fikar och pratar om Linda men även om annat. Det känns bra att ha lite som är normalt, även om känslan av att man "glömmer" Linda dyker upp, demonerna igen... Vi glömmer aldrig bort Linda, inte innan och inte nu, aldrig.
Tidigt på kvällen får jag en känsla av att jag vill höra av mig och ringer till Lindas sal och ber dom hälsa godnatt och att vi alla tänker på henne. Det var jobbigt, jag meddelar de andra via vår chatt-grupp och de tolkar det som att något dåligt hade hänt, mitt meddelande "lät sorgset". Får klargöra att det var jag som var sorgsen, Linda är ännu stabil.
Denna kväll får jag ett samtal, en röst jag inte riktigt känner igen men som presenterar sig med ett namn som jag mer än väl känner igen. Det tar ett tag innan jag förstår vem det är, en gammal bästa kompis från min barndom som jag inte sett eller hört av på ca 30 år. Vi pratar länge, dels om Linda men skönt nog även om en rad andra saker, vi avverkar väl inte 30 år förlorad tid men det var ett upplyftande samtal och en värme och glädje i att höra av någon som tänker på en när det är kris.
Kommentarer
Skicka en kommentar