Min älskade Linda

Fick precis ett meddelande från Johan, han höll Linda i höger handen och kände att hon klämde till lite, Linda tittade på honom och nickade... Sen pekade hon på sin högra fot, och hon kunde röra den också. Det är ytterst lite, men det rör sig även på högersidan... Underbara nyheter!

Var några dagar sedan jag skrev, jag har hälsat på Linda varje dag och det rullar på för henne. Inga storverk men det står inte stilla. Det som verkar hända är att hon får mer och mer energi, igår satt vi och pratade (mest jag...) i en bra stund innan hon blev trött. Och hon blev trött utan att tappa koncentrationen på samma sätt som innan. När hon tröttnade tidigare så blev alla svar "vet inte", nu var hon med hela vägen.  Frustrationen över att kommunicera fortsätter, hon blir inte arg men försöker och sen ger hon upp. Men inte alltid. Hon tecknade något åt mig om huvudet, vänster och höger, jag förstod inte men hon gav inte upp, det gjorde dock jag. När jag gick så mötte jag hennes mamma och syster och berättade för dom att hon hade försökt säga mig något. När jag kom hem så dök en film upp i mobilen, de hade kommit på vad hon ville. De kom fram till att hon upplevde att håret kliade och hon ville bli av med det. På filmen syns en väldigt nöjd Linda som blir av med allt si

Idag blev som igår, ett ganska kort möte med Linda. När vi kom dit var hennes mamma där med Freja, det var också fullt pådrag med en trilskande blodtrycksmaskin. Linda var arg och irriterad, hon gillade inte alla maskiner och mätningar. Hon får också tusen frågor, från oss och från personalen om högt och lågt, ag förstår hennes irritation... Sen fick jag ca en halvtimme ensam med Linda, det var en skön stund, första halvan grät vi, hon åt att hon var i den situation hon är i nu, jag åt att hon var i en värre situation innan. Vi har lite olika syn på dagsläget... Hon har kvar kämparglöden, jag frågade, men hon är ledsen, arg, för att det som hände har hänt henne. Jag frågade också om hon var ledsen över att inte vara hemma, men det värsta var nog ändå den situation hon befinner sig i. Men det går bra för henne, när vi satt där så började hon försöka prata lite, jag såg hur hon kämpade men det kommer ut "papapapa", eller ett enstaka "pa". Hon gör även ett "Hmmmm&

Egentligen blev detta en mellandag, det verkar otroligt svårt att få in Linda på Rehab. När man pratar med Rehab så har de en plats öppen åt henne, hon ska bara bli medicinskt friskförklarad innan hon kan komma. Och på Medicin säger de att de kan skicka iväg henne när som helst... Man undrar om de pratar med varandra. Lindas frustration över detta bara växer, åtminstone upplever vi det så. Men Linda håller inte igen, hon hade besök av Logoped idag och skulle skriva sitt namn, det passade inte alls. Hon skrev istället dottern Alvas namn, och sen skrev hon Freja, namnet på andra dottern. Låter precis som Linda... Hennes man konstaterade att hon kunde inte skriva Freja efter sin första lindrigare stroke, men nu skrev hon det utan tvekan, med vänster hand. Vi har också sett att så långt vi kan förstå så kan Linda också läsa ganska obehindrat. Hon fick ett kort på ett kramdjur från kompisar, hon läste kortet och log, det var något "internt" skämt men hon var med. Vi i familjen sna

När jag kom till Linda idag så var hennes syster där, strax efter mig kom andra systern dit med barnen. Det är härligt att se Linda med sina barn Hon följer dom med blicken, håller deras händer och blir lite frustrerad över att hon inte kan prata med dom. Men det är bra, bara bra, även om det då och då kommer en sorgsenhet över henne, kanske är det längtan. Hon besväras också av att hennes syn på höger öga inte är vad den en gång var. Anna trodde det var vänster öga men efter lite viftande och hemsnickrat teckenspråk så kom vi fram till att hon inte såg på höger öga. Hon verkar också bli trött emellanåt, jag försökte få henne att visa "tummen upp" när hon såg min hand som jag svepte framför henne, och när den försvann så skulle hon göra tummen ner. Det funkade inte, Linda jobbade vidare med sitt eget tecken och ville jag skulle förstå det istället. Vi misstänker att hon inte riktigt förstår ibland, eller orkar förstå, hon blir trött. Vi fick en redogörelse från en annan som f

Jag slutade skriva om Lindas dagliga status för ungefär en vecka sedan, det kändes konstigt att kommentera Linda som person, att tala "om" henne när hon är vaken och på något sätt borde kunna tala för sig själv. Det kan hon inte riktigt ännu, men känslan finns där, att jag skrev om ett "objekt" på något vis. Jag slutade, det är min älskade Linda, inget annat... Idag tänkte jag att kanske det var dags att enkelt redovisa läget, men det är inte enkelt, och den tidigare känslan är kvar, nu får jag komma på och skriva på ett annat sätt...  Jag har hälsat på Linda två dagar i rad, igår kom jag dit samtidigt som Johan och barnen så jag fick ha mina lika högt älskade barnbarn i knäet en stund, och samtidigt se Linda betrakta sina barn och glädjas med dom. Hon fällde en och annan tår också, men jag tror hon skrattade högt mer än hon var ledsen. Det var härligt att se henne skratta! Idag kikade jag in en kort stund, hon hade precis ätit och lagt sig, hon var trött. Vi pratad

Det har gått 23 dagar sedan vi besökte Linda den där dagen i Linköping. Hon var djupt nersövd och vi misstänker att vi fick lov att besöka henne för att utgången var ytterst oviss, det var inte säkert vi skulle befinna oss där vi är idag... Jag började räkna den dagen jag träffade Linda, men hon fick sin första stroke 6 dagar innan det, så vi är nästan uppe i en månad sedan Linda fick sin stroke. Vi är uppe i en månad, inte Linda... Linda har varit vaken i ca 2 veckor, ganska exakt. Om hon är på samma ställe i sin process som vi var för två veckor sedan, då har hon det jobbigt. Jag har inte läst bakåt i min egen blogg, men jag tror jag skrev om "hopp", det var mycket hopp under en lång tid. Ett hopp om att det skulle gå bra. Vid den tidpunkten hade vi börjat hitta andra som drabbats, bland annat via FB-gruppen SMIL - Stroke Mitt i Livet. Vi började få lite goda exempel på att det kan gå väldigt bra, de fortsätter att komma in och alla berättelser om hur man kan komma tillbaka

Äntligen! Linda är igång med rehab! På väg tillbaka, tillfrisknande, förbättring. Förväntningarna är stora, att befinna sig här var en ren önskedröm för bara ett par veckor sedan. Nu är vi här, drömmen är uppfylld! Men... Alltid det där... Men... Oron och sorgen finns kvar, stor glädje också så klart, men man ramlar baklänges ibland... Det kommer plötsligt och ganska hårt, tankar om att det skulle inte vara så här, oro för hur det kommer att bli. Jag anser mig ha en ganska bra förmåga att finnas i nuet, glädjas åt det positiva, arbeta med det jag kan påverka och lämna det jag inte rår över åt sidan, till någon annan eller en högre makt om man så vill. Nu är allt ihoprört i en soppa, glädjen över framsteg med vad som borde vara enkla, självklara saker blir till insikter om konsekvenser som föder oro och sorg. Som jag skrivit om innan, glädje och sorg om vartannat... Jag har inte träffat Linda vaken, vid medvetande, sedan hon åkte från mitt hus efter att ha hjälpt mig med min flytt i mit

Idag har Linda kommit igång med Logoped, Arbetsterapeut och sjukgymnast Fått en Cola... --- ooo --- Idag blir det ett kort meddelande, betyder inte att inget händer men jag tar dagen till att vara nöjd och känna att allt är ganska lugnt. I morse tänkte jag nog för första gången att jag inte kände behov av att ringa och fråga hur natten har varit, jag var lugn i att Linda var okej. Känns bra... --- ooo --- Lindas träningsprogram startade på allvar idag, det blir hårdträning av högersidan för att den ska komma igång. Hon övar också på att göra ljud för Ja och nej, hon har bilder för ja/nej som hon kan peka på men träningen går ut på att göra ljuden också. Hon kunde nästa säga Hej när Johan kom på besök. Framsteg! Det kom också en bild på Linda som gjorde mig väldigt glad, hon hade fått sig en Cola och log så nöjd. Det var en av de bästa bilderna jag sett på länge, åtminstone sen förra bilden... Alla bilder på Linda är bra numera känner jag. En annan sak hon ska öva på är att vila, ett må

Idag har Linda: Uttalat sina första ord sedan hon vaknade Sittränat  Träffat hela familjen --- ooo --- Det blev inget inlägg igår, jag var trött och det hände nog inte så mycket. Det kom en bild som Johan tog på sjukhuset, det är Lindas träningsprogram som kommer dra igång på allvar i morgon måndag. --- ooo --- Idag fick jag äntligen träffa Linda! Det har känts enormt viktigt för mig att få träffa henne när hon varit vaken och se hur det är med henne. Förväntningarna hade jag nog inte koll på, jag ville bara veta och hade väl fått hantera det beroende på vem jag träffade. Utan att överdriva så var det allt jag hade hoppats och lite till.  När vi kom så var en sköterska där och pysslade om Linda lite. Hon kopplade bort trak:en och försökte få Linda att säga hej. Linda var dock inte med på det helt, när sköterskan gick ut en stund så kastade Linda av sig sin hjälm som hon måste ha när hon sitter upp och någon slang lossnade. Så sköterskan kom in igen och fixade med slangarna lite till oc

En liten summering från Johans besök tidigare i kväll/eftermiddags. De har gjort en "sväljtest", den fungerade perfekt. Hon var också piggare idag än vad hon var igår. Ett första besök från sjukgymnasten, på måndag kör de igång på allvar med rehab, bland annat med logoped. Små, små steg, men betydelsefulla och åt rätt håll... Kämpa vidare min älskade Linda!

Linda idag: Kan svälja och bli av med trak:en Flyttar till "avdelningen" från IVA --- ooo --- Har inte fått så mycket information idag, Linda kan svälja vilket innebär att de kan ta bort trak:en, vet inte hur det funkar men det låter bra. Hon får också flytta från IVA och flytta till avdelningen. Då upphör begränsningarna och vi ska kunna besöka Linda.  Det blir inte alla på en gång utan det blir något rullande schema med några åt gången. Johan är uppe hos henne nu, kanske han kan berätta mer senare ikväll. Jag hoppas kunna besöka Linda någon gång under helgen. Man funderar på hur man ska tolka den minskande mängden information, men det måste innebära ett tecken på stabilitet, att allt är bättre och vi kan se fram emot rehab, något som kommer hålla på under enlängre tid.  Talade med några kollegor och inser att det som jag ser som fantastiskt och stora framsteg fortfarande är en situation och ett läge som många anser är en katastrof... Man gläds åt det lilla...

Linda idag: --- ooo --- Idag var en annorlunda dag, Linda är i närheten men hon känns längre bort. Sjukhuset vill inte att vi ringer på samma sätt som de tyckte vi kunde i Linköping. Här är det Johan som får stå för kontakten, helt rimligt i och för sig, vi andra fick välja ut en person som får ringa och kolla läget. Det kändes plötsligt som Linda kom lite längre bort från oss, även om hon är nära rent geografiskt. Det händer mest bra saker numera, Linda jobbar på och blir bättre på mycket. Idag fick Johan och Alva hälsa på i hela 4 timmar. När jag och Johan pratade när han var på väg hem sa han att han kände att det hände inte så mycket, det kändes som det stod still. Sen kom han på att förra gången han besökte Linda så var hon vaken i 20 minuter, sen sov hon en stund och var vaken igen, ca 20 minuter. Men idag när de var där i 4 timmar så sov Linda en gång, i ca 20 minuter. Vi konstaterade att Linda har blivit avsevärt starkare och piggare på bara ett par dagar. Det är inte fullt en

Idag har Linda: Fått komma hem till vårt sjukhus! --- ooo --- Idag skedde det, Linda fick lämna Linköping och komma hem till vårt sjukhus, strax efter kloickan sju ikväll kom hon hit. Trött efter resan men nu är hon äntligen nära oss! Nu är det Corona-tider och allt är som det är. Vi kan ännu inte träffa henne men Johan och Alva ska få hälsa på henne i morgon och hälsa henne välkommen hem. Johan ska även få ett samtal med en läkare som ska gå igenom hur de ser vägen framåt för henne. Hon är igång, hon kämpar och gör framsteg. Men situationen är ännu skör, hon är förlamad på höger sida och vi, åtminstone jag, vet inte om hon kan prata eller göra ljud. Hon förstår dock och idag fick vi veta att hon numera både kan nicka och skaka på huvudet, ja och nej, ett stort steg när det gäller att kommunicera. Linda har också fått sin mobil, Johan hade skickat en film och lite bilder på messenger, en video som visade henne hur hon skulle komma åt de bilder och filmer vi lagt upp. Två minuter efter

Jag skriver inte under arbetstid, men nu är det lunch och dagens nyheter så här långt var bara för underbara för att inte skriva några rader. Det är så mycket Linda i det som hon företar sig, och det är en hel del. I morse ringde jag till henne, då satt Linda och tvättade sig, hon fick tvättlappar och skötte det själv så långt hon kunde. Hon gillar sittkudden och använder den så ofta och länge hon kan, 20-30 minter verkar fungera. Hon har fått nya kläder, hon slet med att få på sig en strumpa men ville inte få hjälp, hon ska kunna själv... Och det kunde hon. Vid lunch ringde Anna och det fortsätter i samma stil, de har kul åt och med Lindas envishet. Hon är snabb på att ta tag i sänggallret och börjar skaka det så personalen får hjälpa henne upp. Hon kämpar och vill att de fotograferar hennes framsteg och lägger in i hennes dagbok. Hon har fått se dagboken, när hon såg bilder på lilla Freja vilande på hennes bröst så log hon. Vi fick också beskedet att idag kommer Linda ner till oss ig

Linda idag: Gör vad hon kan för att sätta sig upp själv (tack till personalen med snabba reflexer) Andas i stort sett utan respirator (på natten) Uppvisar energi och lite rastlöshet --- ooo --- Växlingarna mellan glädje och sorg är påtagliga idag också, glädjen överväger men jag har haft ett par stunder idag då tårarna kröp fram. Om vi håller oss till Linda så fortsätter hon att överraska med snabb och stark framgång. När jag ringde i morse hade hon sovit bra nästan hela natten. Hon hade vaknat till runt två tiden och varit lite orolig men somna om igen. Hon hade även klarat hela natten utan respirator, vid ett tillfälle hade de kopplat in den, men Linda reagerade med oro och de konstaterade att hon sov nog bättre utan respiratorn. Ungefär så här låter nyheterna om Linda numera, de frågar om hon var väldigt aktiv innan sin stroke, hon uppvisar enorm energi och vill hela tiden röra på sig. Så fort hon blir rastlös kastar hon sitt friska ben över sängkanten och försöker sätta sig upp, de

Detta inlägg är till alla er som känner Linda, räcker nog med bara känna henne lite för att man ska kunna le lite igenkännande. I morse fick Linda lite hjälp med övningar från en sjukgymnast, de körde en stund och sen gick sjukgymnasten. Hur många som känner Linda tror att hon tog chansen och vilade? Jag gissar på ingen... Linda körde på och tränade tills hon inte orkade mer och sen somnade hon. När hon vaknade, då var hon igång igen...  Hon fick också sitta lite på sängkanten, det är en övning som pågår ca 10 minuter. Låter trivialt, men eftersom hon är förlamad i höger sida så får man hitta nya sätt att sitta upp, styrseln i kroppen är annorlunda. Det är ganska tröttande. Jag har pratat om "normalt" idag, och normalt så kör man den övningen några gånger om dagen. Men eftersom Linda så fort hon blir lite piggare börjar försöka koppla bort alla slangar och maskiner så har personalen kommit på att om de sätter henne upp i ca tio minuter blir hon trött, så Linda har gjort många

Lindas dag idag: Fått lyssna på Kent och Bonnie Tyler  Suttit på sängkanten Åkt "rullstol" Blivit lite ledsen Fått träffa Johan och Alva --- ooo --- Det blev en konstig dag idag, de dagliga uppdateringarna från avdelningen är som ofta mycket positiva. Linda gör stora framsteg och det går snabbt. Idag har hon fått lyssna på favoriterna Kent, även lite Bonnie Tyler (något internt med systrarna...), fått sätta sig upp på sängkanten och åka lite "rullstol". (Jag vet inte varför min dotter Anna som pratade med avdelningen skrev rullstol med "-tecken, kanske det inte är en vanlig rullstol eller... Ja, jag vet inte, men "rullstol" eller rullstol, båda funkar för mig). Linda trivs också bättre utan respiratorn, ingen överraskning kanske men ändå på plus-sidan. Det verkar som de bara kommer använda respirator på nätterna framöver. Flera stora steg åt rätt håll, hon har bara varit vaken i ca 2 dygn. Men de säger också att Linda har visat tecken på att hon är le

En kortare uppdatering, det händer mycket saker ofta just nu. Linda är mer och mer vaken, hon klappar på personalen och nickade ivrigt när de erbjöd henne att få lyssna på P3. De kommer ha ett "avslutningsmöte" om Linda och det ut som hon kommer flyttas till IVA på vårt sjukhus på tisdag. Anledningen till IVA är att alla bedövningsmedel hon fått ska gå ur kroppen i ordnade former. Det finns också en remiss till neuro-rehab i Linköping som vi hoppas kommer gå igenom. Då kommer hon få göra kortare visiter på neuro-rehab lite då och då, vi hoppas på det. Hon får mycket blodförtunnande, hennes blod är nästan i gasform. Men det verkar lösa upp de proppar hon har kvar, propparna i lungorna verkar tyna bort, även några andra. Av fyra huvudkärl upp till hjärnan så är tre ännu tilltäppta, hoppet är att något av dessa ska lösas upp innan de sänker dosen. Hon är rörlig (på vänster sida) och rör sig ganska mycket så de är inte så oroade att hon ska få några proppar av att ligga still, se

Idag kan Linda: Hålla sig vaken oftare och längre Krama en hand och röra ett ben på uppmaning Tacka ja till att lyssna på radio Syresätta sig lika bra utan som med respirator --- ooo --- Under resan till Linköping med Johan igår pratade vi om Lindas lugn, styrka, envishet och kraft som hon har i sig själv. Hon utmanar sig, klarar av och lär sig saker till stor del helt på egen hand. Jag brukar prata om den sommaren hon skulle lära sig att "kicka" en fotboll med knäna över 100 gånger i streck. Hon slet som ett djur med dagliga träningspass, ofta på egen hand men ibland fick man komma ut och kika eller räkna. Det gick inte åt hela sommaren, hon lärde sig att göra 100 och jag vill minnas att rekordet blev en bra bit över 100. Johan berättade också om att Linda efter sin första stroke ganska direkt såg till att få tag på papper och penna och började skriva alfabetet och även stava till alla siffror ett till tio. Det gick nästan bra med alfabetet, lite hjälp men hon löste det. Där

Linda idag: Vaknar mer och mer Andats utan respirator i 45 minuter Träffat och kramat om Johan och Freja, sett (lyssnat) på filmer och bilder Ganska stora och snabba framsteg --- ooo --- Orden "osant, otroligt, ofattbart" kommer ofta till mig, de som beskriver detta otroliga, osanna och obegripliga. Nästan lika ofta kommer också en beskrivning av att det är omöjligt att sätta sig in i hur det är för mig och oss andra som är drabbade.  Jag får nog säga att jag är inte säker på att det är värre för mig, detta är det värsta, det finns inget värre, det stannar här, man kan inte nå en högre grad av otrolighet eller osanning än detta. Vår förmåga att sätta oss in i hur det är för andra, vår empati, tror jag fyller upp hela vårt utrymme för känslor även om det inte är vi själva som är drabbade. Om jag jämför med hemska saker som jag fått höra om andra och detta så är det ganska likt. Nu talar jag inte direkt om sorgen, den är direkt och skoningslös på ett annat sätt än när man hör o

Nu sitter jag på en bänk utanför sjukhuset i Linköping. Fiken var stängda men en kaffe och toscabulle från Pressbyrån är helt ok. Trist plats, bara betong och sten, men solen skiner och det är rätt skönt, det funkar... Jag har skjutsat upp Johan och Freja, de fick besöka Linda idag. Glädjen över att de får esöka henne nu när hon börjar vakna upp räcker långt, det bekommer mig inte speciellt att jag får stanna utanför.  Idag verkar det som att Linda reagerar på röster, de tycker också att de får ögonkontakt med henne. Ska bli spännande att höra vad Johan har att säga efter besöket. Hoppas han får känna kontakt med Linda, hoppas att Linda får känna att han och Freja är där. Jag är helt övertygad om att hon kommer känna deras närvaro även om hon sover.  Älskade Linda, vi finns här, vi tänker på dig oavbrutet och vi deltar i din kamp så mycket vi kan, hoppas du känner allas vår närvaro, känner styrkan i att du finns i så mångas tankar, att vi alla vill träffa dig, hänga med dig, skratta me

Lindas status: Födelsedag - 29 år! --- ooo --- Idag fyller Linda år, den 8 maj blir hon 29 år gammal. Dagen är i sig en stor dag bara på grund av att det är hennes födelsedag, första barnet, stort. Det är också fredsdagen, dagen då andra världskriget och alla dess hemskheter tog slut. En dag då hemskheter tar slut... finns hopp i det... Siffran 8 är också i sig något att fundera kring, för kineser och japaner står siffran 8 för "välgång"... Finns något mer hoppfullt än välgång just nu? Mer hopp... Sist men kanske inte minst, för Linda, så är det 20 år sedan Håkan Hellström släppte en av sina stora hits: "Känn ingen sorg för mig Göteborg"... Säga vad man vill om Håkan Hellström, men... Sorgfri... ännu mer hopp... --- ooo --- I år tyckte vi att vi kom på bra presenter, du hade i ärlighetens namn önskat dig precis vad du fick, men vi kände ändå att det blev väldigt bra. Vi tyckte också att vi fick till lite extra åt dig. Du har fått en liten blomsteräng med blommor som

Dagens status för Linda: Väntar på besked --- ooo --- Det har varit några hektiska dagar, att jobba kräver en hel del av sinnet, det visste jag nog innan, men det blir väldigt uppenbart så fort man får något annat än jobbtankar som översvämmar sinnet på dagtid. På toppen finns också en ganska hög stress, det är svårt att hänga med på och ta in allt som sker. Det händer saker dagligen med Linda, bra och hoppfulla saker. Jag försöker också skapa mig en bild av vad som kan göras framåt, några mail och telefonsamtal om det ska också klaras av. Det är också en del som hör av sig som jag vill svara, även några som jag hittills inte orkat kontakta men jag känner måste få veta.  Bloggen har varit lite tunnare i några dagar, jag har heller inte (tror jag) fått koll på hur man kan göra kommentarer, det var meningen det skulle ingå men det verkar inte fungera. Vet inte varför. --- ooo --- Linda blir bättre och bättre dag för dag, vi får åtminstone små positiva besked varje dag sedan i måndags. Om