Ett litet steg - dag 26

När jag kom till Linda idag så var hennes syster där, strax efter mig kom andra systern dit med barnen. Det är härligt att se Linda med sina barn Hon följer dom med blicken, håller deras händer och blir lite frustrerad över att hon inte kan prata med dom. Men det är bra, bara bra, även om det då och då kommer en sorgsenhet över henne, kanske är det längtan.

Hon besväras också av att hennes syn på höger öga inte är vad den en gång var. Anna trodde det var vänster öga men efter lite viftande och hemsnickrat teckenspråk så kom vi fram till att hon inte såg på höger öga. Hon verkar också bli trött emellanåt, jag försökte få henne att visa "tummen upp" när hon såg min hand som jag svepte framför henne, och när den försvann så skulle hon göra tummen ner. Det funkade inte, Linda jobbade vidare med sitt eget tecken och ville jag skulle förstå det istället.

Vi misstänker att hon inte riktigt förstår ibland, eller orkar förstå, hon blir trött. Vi fick en redogörelse från en annan som fått stroke som ung. Det lugnade oron lite, hon sa att när hon fick för många frågor eller ställdes inför en rad alternativ, då orkade hon inte och svaret blev "Vet inte". Det är samma svar som Linda ger på mycket när det blir många frågor. Det kommer nog lösa sig, precis som rörelsen i höger sida och talet och mycket annat, allt blir inte som förr men med tiden så kommer nog mycket tillbaka, vi får hoppas på det.

Lindas framsteg idag är att hon fått bli av med sin trak. Nu är det ett sår på halsen som ska läka igen av sig själv men sen ska hon kunna prata. Hon upprepade några "pa" för mig idag, lite olika modulation och nyansering, helt annorlunda än de stackato ljud hon gjorde förra gången. Hon höll på sin mun och jag såg att hon försökte forma något, ljud eller annat vet jag inte för de gånger jag såg det så hände något och hon blev avbruten. Hon saknar sitt språk, det är klart, men inom kort ska hon få chans att träna upp det.

Maten går det lite sämre med, idag har de bytt slangar i näsan, måste vara obekvämt och smärtsamt. Hon har en tunnare slang men jag gissar att bara bytet gör att man tappar aptiten. Hon har börjat äta mer riktig mat, lämnat "timbal-maten" (puré som är hoppressad till "matbitar" igen) till förmån för "paté-mat" (tror det var så det hette). Vi frågade och fick lov att ta med hemlagad mat åt Linda, bara den inte innehöll hårdare bitar så var det OK. Så i morgon hoppas jag att mamma och Anna har fått ihop något som Linda gillar och kan äta med god aptit. Det kommer underlätta för nästa steg, att bli av med slangen i näsan.

Nästa mål är Rehab, för någon dag sedan sa de att de "hade en plats åt henne" på rehab. Idag svävade de lite på målet och nu heter det "så fort det blir en ledig plats". Vi blev lite irriterade, de skulle ha fixat så hon fick åka på undersökning om att ta bort sin trak idag, men runt lunch så visade det sig att de hade glömt(?) skicka remissen... Irriterande! men det löste sig, de kom till Linda och satte upp vad de behövde där så de kunde undersöka henne.

I morgon är det stora "äta hemlagat", hoppas det smakar och att Linda kan få lite aptit. Jag åker dit i morgon igen efter jobbet och hälsar på henne. Idag så fick jag hjälpa Lisa ner med barnen till bilen, Linda ville jag skulle komma upp igen efteråt. När jag kom tillbaka så hade hon somnat, jag klappade hennes hand lite men hon reagerade inte så jag lämnade en lapp och sa hej då. Det var bara en kvart kvar på besökstiden så hon sov förmodligen till en bit efter det... 

Ser fram emot imorgon, även om inget större händer så ska jag få träffa Linda igen. Det är alltid något som händer, något litet är på gång och varje litet steg, varje liten förändring, bra eller dålig, är något, det händer något och det känns ändå som det är bra.