7 maj - dag 8

Dagens status för Linda:

• Väntar på besked

--- ooo ---

Det har varit några hektiska dagar, att jobba kräver en hel del av sinnet, det visste jag nog innan, men det blir väldigt uppenbart så fort man får något annat än jobbtankar som översvämmar sinnet på dagtid. På toppen finns också en ganska hög stress, det är svårt att hänga med på och ta in allt som sker. Det händer saker dagligen med Linda, bra och hoppfulla saker. Jag försöker också skapa mig en bild av vad som kan göras framåt, några mail och telefonsamtal om det ska också klaras av. Det är också en del som hör av sig som jag vill svara, även några som jag hittills inte orkat kontakta men jag känner måste få veta. 

Bloggen har varit lite tunnare i några dagar, jag har heller inte (tror jag) fått koll på hur man kan göra kommentarer, det var meningen det skulle ingå men det verkar inte fungera. Vet inte varför.

--- ooo ---

Linda blir bättre och bättre dag för dag, vi får åtminstone små positiva besked varje dag sedan i måndags. Om Linda verkligen blir bättre vet vi inte förrän de väcker henne på allvar.

Uppvaknandet går raskt, kanske lite för raskt. De fick tillfälligt höja dosen på bedövningsmedlet för att Linda började göra ansatser att dra ur respiratorns tuber. Å andra sidan, hon andas numera i stort sett helt på egen hand. Det är något man aldrig skulle kunna tro skulle kännas så enormt stort: "Min dotter, snart 29 år gammal, kan i stort sett andas helt själv". Låter så dumt, men jag är oerhört glad för det...

Idag har det varit lugnt, inte mycket nytt, men från de två sista dagarna så har det rapporterats att Linda öppnar ögonen emellanåt, hon är ännu nersövd så hon ser inget och de får inte kontakt med henne. Hon har harklat sig när de har vänt henne och hon rör då och då på vänster arm och ben. Man kan väl ana att hon "'sover" men inte fullt så djupt som innan. De har också gjort en MR på Linda idag, inga besked från den ännu, de väntas komma i morgon.

--- ooo ---

Idag har jag talat med Anneli, kvinnan bakom bloggen "Strokesurvivor". Vi pratade en stund och jag fick mycket positivt som sköljde över mig. Lindas ålder, fysiska aktivitet och läshuvud verkar vara positiva faktorer. Jag nämnde att jag tyckte det var sorgligt att hon som lärare och språkintresserad verkar ha tappat just de delarna i sin stroke. Det kunde funnas en positiv sida i det, hennes hjärna kommer förhoppningsvis göra allt för att försöka återskapa denna "starka" del. Det skulle kunna vara en bra sak att just hennes styrkor var de som drabbades, återigen, vi vet inget innan hon vaknar... Jag fick också höra att vi har många års arbete framför oss, men det finns mycket gott hopp. Jag gav också hennes kontaktinformation till Johan, när jag talade med honom om henne så verkade han bli nyfiken, hoppas han kan få lite lugn från henne han också. Jag hoppas och tror att vi kommer höras igen, men ännu är Linda skör och vi är ännu tidigt i hennes väg till en ny framtid, inte sämre men säkert annorlunda än de flesta andras.

En sak som Anneli berättade att hon hade saknat när hon drabbades var att någon förde en "dagbok" över vad som hände så hon kunde läsa och förstå vad som hände under den tiden hon inte var medveten eller kunde skriva på egen hand. Det känns bra att jobba med den här bloggen, det hade varit ännu bättre om alla ni som läser (ni är många har jag sett) kunde kommentera och ta del i allt som är Linda. Jag har inte gett upp, men jag kan inte hitta vad som gör att kommentarer inte verkar fungera...

--- ooo ---

Just nu slits jag mellan hopp och förtvivlan, det är svårt att helt ha förtröstan och tilltro till det som jag hör varje dag. De första dagarna fick vi smäll, på smäll, på smäll innan vi hamnade i ett läge där vi inte visste om hon skulle få leva. Där fastande vi i flera dagar, en hemsk period som jag nu börjar känna är lite dimmig. För några dagar sedan fick vi första gången höra att de inte kämpar för hennes överlevnad utan för hennes fortsatta liv. "Jag här vad ni säger, men..." är känslan som ändå är övervägande, det är svårt att lita på hoppet just nu... Hoppas det vänder, innerligt...

--- ooo ---

I morgon är det Lindas födelsedag, då fyller hon 29. Det är också dagen då de planerat att försöka väcka henne, hennes födelsedagspresent från vården är resultat på en magnetröntgen, men också förhoppningsvis att åter få väckas till livet. Det är stort… Vi andra får inte mycket till chans att gratta henne, men jag hoppas det kommer. Vi har gett henne det hon önskar, hon har fått ett "humlehotell" och vi har planterat ängsblommor och lite andra väter åt henne hemma vid deras hus, självklart hennes favorit: Solrosen. (jag hade inte koll på det, det hade syster Anna koll på). 

Med lite tur så kommer den moderna tekniken att hjälpa oss att få säga grattis till Linda på något sätt, vi hoppas att få skicka en film med gratulationer. Jag kommer nog inte vara med själv men för mig är det värdefullt att Linda får något från personer som älskar henne som hon förhoppningsvis kan höra även om hon är nersövd.

I morgon blir en spännande dag, dels vet jag inte hur jag kommer känna när det är hennes födelsedag, inte heller känns det helt lugnt när de ska väcka henne, vad kommer de att kunna dra för slutsatser från det. Här är det skräcken som jag nämnde innan, att gå från hopp till visshet kan vara svårt, kan göra ont. Det kan också vara oerhört positivt, men som jag sa, jag lever på hopp men tillförsikt och tro på vad det än är ligger lite bortom vad jag kan greppa, jag kan bara hoppas på det bästa. Och när jag får visshet, då får jag odla nytt hopp och arbeta vidare därifrån. Jag längtar efter tillförsikt och tro… Idag har jag inget att somna på, bara på hoppet, men jag kommer att lösa det också, även denna dag… I morgon är en annan dag, Lindas födelsedag, dagen då hon fyller 29... Som alltid hoppas jag på det absolut bästa för min dotter på hennes födelsedag, hopp… och kärlek...

--- ooo ---