Långsam oro - dag 21

Äntligen! Linda är igång med rehab! På väg tillbaka, tillfrisknande, förbättring. Förväntningarna är stora, att befinna sig här var en ren önskedröm för bara ett par veckor sedan. Nu är vi här, drömmen är uppfylld! Men... Alltid det där... Men...

Oron och sorgen finns kvar, stor glädje också så klart, men man ramlar baklänges ibland... Det kommer plötsligt och ganska hårt, tankar om att det skulle inte vara så här, oro för hur det kommer att bli. Jag anser mig ha en ganska bra förmåga att finnas i nuet, glädjas åt det positiva, arbeta med det jag kan påverka och lämna det jag inte rår över åt sidan, till någon annan eller en högre makt om man så vill. Nu är allt ihoprört i en soppa, glädjen över framsteg med vad som borde vara enkla, självklara saker blir till insikter om konsekvenser som föder oro och sorg. Som jag skrivit om innan, glädje och sorg om vartannat...

Jag har inte träffat Linda vaken, vid medvetande, sedan hon åkte från mitt hus efter att ha hjälpt mig med min flytt i mitten på april. Hon pekade på magen och sa att "Nästa gång vi ses är den här ute!". Det blev inte riktigt så...

Under hela vägen fram till vi faktiskt sågs häromdagen kändes det väldigt viktigt för mig att få träffa Linda, att själv få se det man annars bara fått höra via telefon och meddelanden. Det var något jag kände var en brytpunkt, en vändning eller kanske mer bekräftelse över vad som hade hänt. Innan jag fick se och känna själv lät allt som en dålig saga, det var inte sant, det kunde inte vara det...

När vi träffades var det helt underbart och faktiskt precis det jag hade hoppats, om inte mer. Jag fick med egna ögon se att hon kunde röra sig, hon kommunicerade även om det var svårt att förstå och det var Linda, vår Linda. Det gjorde inget att hon hade landstingskläder, en inåtvänd bula och em massa slangar inkopplade. 

Men inte bara bra, det gjorde lite ont att se den lilla skugga av sorgsenhet som jag upplevde i hennes blick. Den fanns där, hon tittade på en nästan med ett rop på hjälp, som hon sa "Jag vill inte vara här, hjälp mig!". Kanske hon var trött, men jag tror ändå hon var sorgsen. Och i alla rapporter jag får från de som besöker henne så läser jag och hör jag lite om att hon verkar ledsen. Det är inte så underligt, men det gör ont att se och höra om det och veta att det finns inget man kan göra för att läka detta, inte här, inte nu. Allt tar tid, och den där oron och frustrationen som uppstår när ens barn har ont och man inget kan göra, den ligger hela tiden under ytan. Ofta döljs den av glädjen i allt det positiva som händer, men ibland spricer den igenom.

En sådan spricka kom ur ett glädjande meddelande jag fick häromdagen. Jag fick ett meddelande från Emilia, en tjej som gick i Lindas klass på mellanstadiet på hennes förra jobb. Hon ville bara höra av sig och undrade om det var OK att skicka lite blommor. "Helt ok" svarade jag... Jag blev så oerhört glad att höra från någon där Linda hade haft en betydelse i hennes liv och hon hörde av sig och faktiskt gjorde något, tog ett intiativ. Sen kröp tankarna fram över att det är många andra som Linda inte kommer att träffa igen, jag säger inte att hon aldrig kommer bli lärare igen, men hon har elever som kanske väntar på att hennes mammaledighet skulle ta slut, att hon skulle komma tillbaka, det lär inte hända. De kommer gå vidare utan att träffa henne igen... Det gjorde lite ont, jag fick ta en liten "sorgepaus" i det jag höll på med...
Imåndags fick Linda blommor, godis, te och ett brev från Emilia, först fick hon inte behålla blommorna men de tänkte om, Linda fick behålla blommorna hos sig. Hennes syster läste upp brevet, Linda log hela tiden, lite extra när godisnapparna kom på tal. Linda ville haft "Sura Cola-nappar" men de fanns inte så hon fick vanliga sura nappar istället... Ett bra och rörande brev, fler tårar av sorgsen glädje eller glädjande sorg, jag vet inte vilket... Tack Emilia, värmande och glädjande för oss alla!

Trots att jag sedan några dagar inte känner att jag absolut måste ha en lägesrapport varje morgon för att kunna koncentrera mig på dagen framför mig så ligger denna pendlande känsla under ytan hela dagen. Det bubblar till lite då och då och ibland slår det över och man får ta en kort paus. Och ibland är man fylld av tillförsikt och ser allt som händer med glädje. Sorg och glädje, glädje och sorg, och på toppen en oro, det är ännu ett skört läge, Linda gör framsteg men det finns, vad vi förstår, ännu en rad medicinska faktorer som utgör en risk, vad kommer hända med dom? Vågar de göra något eller är det fortfarande höga risker inblandade med att operera, vilka är riskerna om man inte opererar? Gör någon dessa analyser? Håller de kolla på Linda eller försöker de "bara" få henne frisk? 

Många lösa trådar, var och en bidrar med en liten dos oro... Och inget går fort, allt tar tid... Vi vet att detta kommer ta tid, lång tid. Vi har tålamodet men vi inser också att det kommer finnas stunder då tålamodet tar slut. Vi är dock många bakom Linda, det finns alltid någon som kan ta upp tråden när någon faller, och det finns andra som kan ta hand om den som föll så vi alla stöttar Linda så mycket och gott vi kan. Men oron... och otåligheten... Det är något nytt att kämpa mot, det är bättre än kampen mot de skräck som vi slogs innan men det är fortsatt en kamp, en lång och seg... Jag, vi alla, behöver den bön jag fick från en kristen kompis när detta drig igång, lite omskriven av mig: "Jesus, ge mig ditt hopp, Gud, ge mig ditt lugn". Det är vägen framåt, hopp och lugn, det är bästa sättet att kunna stötta Linda, jag och alla vi runt henne måste finnas där för henne. Inte alla hela tiden, men alltid någon... Vet inte hur jag ska få slut på detta, blir bara mer och mer text, men lite så är det just nu. Det finns många bra tecken och signaler, prognosen ser god ut. Hopp och lugn, en dag är allt det onda över och Linda kan vara med sin familj igen, med alla oss omkring henne. Det är målet, och vägen...

--- ooo ---