"Det är helt osant..." - dag10

Linda idag:

• Vaknar mer och mer
• Andats utan respirator i 45 minuter
• Träffat och kramat om Johan och Freja, sett (lyssnat) på filmer och bilder
• Ganska stora och snabba framsteg

--- ooo ---

Orden "osant, otroligt, ofattbart" kommer ofta till mig, de som beskriver detta otroliga, osanna och obegripliga. Nästan lika ofta kommer också en beskrivning av att det är omöjligt att sätta sig in i hur det är för mig och oss andra som är drabbade. 

Jag får nog säga att jag är inte säker på att det är värre för mig, detta är det värsta, det finns inget värre, det stannar här, man kan inte nå en högre grad av otrolighet eller osanning än detta. Vår förmåga att sätta oss in i hur det är för andra, vår empati, tror jag fyller upp hela vårt utrymme för känslor även om det inte är vi själva som är drabbade. Om jag jämför med hemska saker som jag fått höra om andra och detta så är det ganska likt. Nu talar jag inte direkt om sorgen, den är direkt och skoningslös på ett annat sätt än när man hör om något. Det jag tänker på är "känslan", just den där känslan av att det är otroligt eller ofattbart, den är nog ganska lik...

Kanske det faktum att vi inte får träffa Linda på grund av Corona spelar in, men jag tror att det snarare hade lindrat än förvärrat. Självklart är detta min känsla, vi har nog alla olika nivåer för hur vi upplever hemskheter. Vi sjunker, kanske också stiger, till olika höjd när något händer. Men just detta är det värsta, det hemskaste mest osanna som kan hända, det blir inte värre än så här...

Låter det vettigt, begripligt? Jag skrev på texten ovan i omgångar, en känsla som dök upp igår som jag skrev ner några snabba rader om, spann vidare på den i förmiddags och avslutade precis nyss. Kanske den känns mindre viktig för mig just nu för det har hänt bra saker, mycket bra...

--- ooo ---

Strax innan lunch idag ringde Johan, han hade fått erbjudande om att komma upp och besöka Linda och undrade om jag kunde skjutsa honom. Skrev ett kort inlägg här i bloggen om detta när jag satt och väntade. När han kom ut efter nästan 2 timmar hos Linda så hade han bara goda nyheter, "Helt fantastiskt" var orden jag fick höra på frågan om hur de hade haft det. Linda är vaken när han kommer, hon vrider huvudet när de kommer in och när Johan kommer fram så klappar hon honom så gott hon kan med sin vänstra arm, hon når hans ben just då. Hon visar också att hon vill ha upp lilla Freja på magen, sen kramar och klappar hon på dom så mycket hon förmår. Hon rättar till kudden så hon ligger bättre och hon kontrollerar även alla slangar som hon har, viss ansats till att dra bort någon gör hon också. 

Johan visar bilder och spelar upp filmer, Linda orkar inte riktigt titta utan sluter ögonen periodvis, men hon ser och hon hör och vi kan inte annat än tro att hon även förstår allt. Sömnmedlen är troligen ännu kvar i hennes kropp. En läkare som "rondat" Linda på torsdagen kikar in, hade hade tittat in på fredagen och förvånades över hennes framsteg då, när han hörde att Linda andats utan respirator i 45 minuter blev han än mer förvånad. Hon gör tydligen snabba framsteg för en person i hennes kondition. Nu försöker de få henne helt oberoende av respiratorn, de kommer ha kvar Linda till nästa vecka, tydligen är kirurgerna som håller koll på hennes kärl inte helt nöjda ännu och vill fortsätta med kontroller innan de släpper iväg henne. De flesta andra discipliner har gett henne klartecken för att åka hem till nästa steg i hennes väg hemåt, tillbaka till oss.

Båda Johan och jag kände ett lugn, en tillförsikt om man så vill, i att Linda finns där, hon ska bara hitta ett sätt att kommunicera med oss. Hon visade tydligt vad hon ville för Johan, och även när hon kände att han skulle lyfta bort lilla Freja. Under tiden de var hos henne så var hon vaken i kortare sekvenser, sen sov hon en stund och vilade. Men besöket var helt fantastiskt för Johan och oss andra, det skänker tillförsikt! Linda är dock ännu väldigt svag, de håller järnkoll på henne och genomför undersökningar för att minimera riskerna för komplikationer. Men det ser bra ut, just nu ser det bra ut... Det är oerhört skönt...

--- ooo ---

Till sist, tack alla som hör av er och engagerar er, det uppskattas enormt! Jag hoppas jag via denna blogg kan berätta vad som händer och hur jag känner, jag har förstått att ni är flera som läser och följer Lindas utveckling via denna blogg. Det känns väldigt bra! Tack för att ni är med oss och skickar all denna styrka och kraft till Linda och oss!

--- ooo ---