På rull - dag 32

Var några dagar sedan jag skrev, jag har hälsat på Linda varje dag och det rullar på för henne. Inga storverk men det står inte stilla. Det som verkar hända är att hon får mer och mer energi, igår satt vi och pratade (mest jag...) i en bra stund innan hon blev trött. Och hon blev trött utan att tappa koncentrationen på samma sätt som innan. När hon tröttnade tidigare så blev alla svar "vet inte", nu var hon med hela vägen. 

Frustrationen över att kommunicera fortsätter, hon blir inte arg men försöker och sen ger hon upp. Men inte alltid. Hon tecknade något åt mig om huvudet, vänster och höger, jag förstod inte men hon gav inte upp, det gjorde dock jag. När jag gick så mötte jag hennes mamma och syster och berättade för dom att hon hade försökt säga mig något. När jag kom hem så dök en film upp i mobilen, de hade kommit på vad hon ville. De kom fram till att hon upplevde att håret kliade och hon ville bli av med det. På filmen syns en väldigt nöjd Linda som blir av med allt sitt långa hår. Mamma och syster Anna berättar att de tror att de har kommit på vad hon ville, Linda ansiktsuttryck bekräftar att de troligen hade rätt. Det har tagit 3 dagar för Linda att få oss att begripa detta, man får ändå förstå att hon blir frustrerad...

Linda är kvar på medicinavdelningen, de väntar fortfarande på plats hos rehab. Hon har dock inget nattvak längre och vad hon berättade häromdagen så sover hon bättre på nätterna nu. Om det beror på att hon får sova själv eller att hon blir bättre och piggare på dagarna, spelar väl ingen roll, hon upplevde en förbättring! 

Hon börjar äta bättre och bättre vid måltiderna, det är bra. Hon drabbas av ett moment 22 när det gäller sondmatningen. Så länge hon har sondslangen är det obehagligt att äta, kanske det tom gör ont. Men innan hon äter ordentligt själv så tar de inte bort slangen, vi har försökt påtala detta med "så går det inte till" är svaret. Jag kan ha respekt för det men tycker ändå det är underligt att de ger henne sondmatning även innan måltider, åtminstone gjorde de det för några dagar sedan. Men även här går det åt rätt håll, hon verkade också tycka att sjukhusmaten var okej, jag frågade om vi skulle laga något åt henne med det verkade inte behövas, eller så var det bara att hon inte var så sugen på sin fars matlagning...

En annan sak som rullar på åt rätt håll är talet, eller förmågan att göra ljud. Linda låter när man pratar, bekräftar med "mmm", hon försöker också tala för att få fram det hon vill. Hennes eftertänkande "ehh..." och sökande med blicken känner vi igen, det låter precis som Linda. Inte för att hon gjorde det ständigt, men när hon gjorde det så lät det precis så. Hon försöker tala, och vill, men det funkar inte riktigt, inte ännu.

En annan sak som hon bekräftade för mig när vi talade igår var att vi i familjen kan ibland ligga på lite för mycket med "träna". Jag hör att hon alltid är entusiastisk och engagerad när de kommer och tränar henne. När vi tycker hon kan öva lite så vill hon inte, det är nog vettigt, hon måste få koppla av och jag tror hon gör vad hon behöver och ska även om vi inte ser det. Igår fick hon en kommentar från en sjuksköterska om att hon "använde" sin höger arm på ett bra sätt. Det innebär att hon ser till att röra på fingrarna med vänster hand och även se till att armen inte bara hänger. Hon lägger upp den och placerar den, fortfarande med hjälp av vänster hand, på olika sätt. Jag är inte riktigt med på vad det innebär för rörelseförmågan, men det var bra, och hon gör det hela tiden. Att vi inte alltid ser när hon tränar är något vi får jobba med, inte Linda...