Long time - no see

 Jag inser att det var länge sedan jag skrev, för länge. Folk börjar höra av sig, trevligt i sig, men tanken var ju att hålla uppe lite informationsflöde här så alla kunde hänga med. En del har varit oroade över att något har hänt, det har det, men mest bra saker! Orsaken till att jag inte skrivit var först att jag hade semester, sen gick det över till att jag har börjat jobba... Men nu är "vardagen" här och den tid man inte kände man hade under första jobbveckan, den tiden börjar sippra fram lite sakta igen.

En sak som hände och gjorde att informationsflödet lite ströps var att verksamhetschefen på Rehab kom tillbaka. Tydligen hade deras reglering pga Corona "glidit" lite under semestern, nu är det strikt EN besökare åt gången, undantag är Lindas familj eller om man kan vara utomhus. Jag har inget att säga om det, det är bra att de håller garden uppe mot Corona. Men besöken blir glesare när många slåss om tiderna.

En annan orsak är att Linda är hemma på helgerna numera, från fredag till söndag, denna helgen är det tom till måndag morgon. När hon är hemma så är en del i planen att de ska öva på sin vardag, de vill klara sig själva. Dessutom, Linda klarar inte stora uppbåd med besökare, det sliter på henne och hon blir lätt trött och får gå undan. Även detta är bra tycker jag, deras lilla familj har mycket att ställa om, en ny vardag att hitta sitt "flow" i. Springer det runt en massa folk över allt och hela tiden blir det svårt.

Allt detta är dock i grunden mycket positivt, det är steg på en väg framåt! Sist jag träffade Linda satt vi ute, jag och Lisa var där. Linda kunde berätta att hon skulle ha ett möte med läkarna i Linköping, jag vet inte exakt om vad men antar det rör återställningen av den biten av skallbenet de plockade ur i mars. Jag hoppas det, får det läka så slipper hon hjälmen! Vi slipper dessutom se henne sitta och klia sig i huvudet, nästan direkt på hjärnan. Det är en mycket obehaglig syn kan jag lova... mycket...

Linda gör enorma framsteg, sett ur hennes egen synvinkel och situation. Vi har fått se filmer på Linda när hon går med krycka, kliver upp för gatstenar, hon tar sig fram själv! Hon har även klarat av att gå i trappor, både upp och ner. Förlamningen i högersidan sitter kvar, men jag gissar och hoppas att den kommer att hänga på när hon rör sig, hennes hjärna måste väl inse att det vore praktiskt att koppla in den igen...

Det går så bra för Linda att de nu överväger att inte sätta in en trapphiss hemma hos dom inför hennes flytt hem. Hon klarar det tillräckligt bra på egen hand. Det är positivt, men samtidigt så gör det mig oroad, är det bara pengar eller är det en faktisk och korrekt bedömning bakom?

Och nu börjar jag bli lite förbannad på vården, jag har ingen direkt kontakt med dom men jag känner irritationen växa. Hittills har de inte påvisat någon större insikt i helheten kring Linda, jag är rädd att de enbart bedömer vad de ser. Så långt jag vet så har Linda fortfarande stopp i 3 av 4 blodkärl till hjärnan. Om hon är halvsidesförlamad och ska gå i trappor hemma ökar risken att hon ramlar, ramlar hon kan hon lätt bryta en arm eller ett ben. Jag kan inte medicin, men jag tror mig har hört att när man får ett benbrott så ökar riskerna för att det ska uppkomma proppar i blodet... Så... Kommer Linda hamna i en livshotande situation om denna ändå rätt möjliga händelsekedja inträffar?

Jag har inget svar, och vården verkar inte ha det heller. Deras "bästa" förklaring till vad som hände med Linda är att "Vi tror det kan vara på grund av att hon haft Covid". Det håller inte, det tåget har gått, jag är inte OK med att det TROR att Linda kommer klara trappan, de måste veta, kanske inte vad hon klarar, men de måste veta vad konsekvenserna kan bli, VETA! De klassade henne som riskpatient under hennes förlossning, det enda de faktiskt gjorde annorlunda blev i slutet att de utsatte henne för en HÖGRE risk iom att de lät henne gå över 16 dagar. Hela vägen har vi fått höra att "Vi har gjort vad vi brukar, vi har följt alla normala rutiner". Men hon var ju klassad som riskpatient, då är det INTE OK att bara följa det "normala", riskmitigering innebär att man gör extra åtgärder. 

Inget eller ingen kan backa det som hänt, aldrig, det jag är ute efter är att vården ska öppna för att de faktiskt har missat något. Inte för att jag ska må bättre men jag antar att om det finns belägg för att det blev fel, då kan sjukhusets försäkringar träda in och kanske trygga hennes och familjens framtid. Att slåss mot både ekonomiska och andra problem blir snabbt för mycket att orka. 

Det jag vill för Linda är att hon får en tryggad framtid under lång tid. Jag vill att hon ska få uppleva hela livet, även som pensionär, även om det blir från ett annat perspektiv. Det behövs inte en massa miljoner i skadestånd, bara "tillräckligt". När jag fått "rasa" lite så kan jag ta det jag sparade till slutet, det handlar om Linda igen, Linda och "perspektiv". När vi var hos Linda senast så kände jag ett lugn från henne, jag kämpar med sorg, lite ilska och glädje. Men när jag var hos Linda så strålade hon ut ett lugn, en stillhet och faktisk glädje. Jag frågade henne hur hon kände, om hon trots allt som hänt henne var glad och mådde bra. Jo, hon var det... 

Linda verkar inte ha ändrats trots att hennes kropp och förutsättningar är helt annorlunda nu än innan. Hon har kvar sin glädje och lättsamhet, hon verkar nyfiken och sporrad och finner en lycka i vardagen även om det är som det är. Jag vände lite där och då, jag kände att jag kan släppa lite på min sorg, jag kan lugna mig när det gäller Linda. Hon har sitt och hon kämpar, hårt. Hon har sin familj och tryggheten i den och... hon trivs. Visst, hon har säkert sina mörka stunder, men när jag tänker efter så är Linda oftast glad, hon har ett leende på lut hela tiden. Hon är lugn, oftast, det är enbart när hon kommer på något hon vill få sagt och inser att det inte kommer bli enkelt som hon spritter till och sen dämpas igen.

Lindas mamma och moster har en bekant som också är på Rehab, när de besökte Linda så träffade de på henne. Hon berättade lite om Linda, om hennes driv. Så fort hon får en ledig stund åker skrivtavlan fram och hon jobbar med att skriva alfabetet och finslipa sin stavning och sina bokstäver. Inte en stund låter hon gå till spillo, hon driver sig framåt i varje ögonblick. Linda var avdelningens inspirationskälla enligt deras bekant. Lite så är det med Linda, jag känner det nu när jag sitter och skriver, Linda inspirerar även mig, hennes lugn och målmedvetenhet i en situation som knäcker även de bästa är inspirerande. För en förtvivlad far så är det lugnande, betryggande, det ger även mig lugn och ett hopp om att det här kommer bli bra, ge det lite tid, men det kommer att bli bra... Linda jag älskar dig!