Shopping

Tio dagar sen sist jag skrev, inga nyheter är goda nyheter, så får vi se det, både ni och jag. Det har inte hänt så mycket, men samtidigt händer saker hela tiden. Linda har flyttat hem, jag tror hela deras familj hittade ett annat lugn när Linda kom hem. Samtidigt har jag sett filmklipp när hon äter frukost med hörselkåpor, ett barn i sin stol i fullt uppror, och en lillasyster liggande på golvet och härjar på så gott hon kan... Och en äkta man som väljer att ta fram mobilen och filma lite, Linda ser lite uppgiven ut, och förtvivlad.

Men det är nog undantag, det jag hör är att allt går bra, för det mesta. Första dagen hemma fick ambulansen komma två gånger, på morgonen mådde Linda dåligt och fick åka in akut, de tog prover. Sen på kvällen kom lite feber och en ambulans. Den gången slapp hon åka in, de ringde upp läkaren och proverna visade på urinvägsinfektion. Lite penicillin och sen blev hon bättre fort. Hon hade tydligen fått urinvägsinfektion på rehab men det visste de inte om hemma hos Linda...

I veckan som gick så rensade Linda ur sin garderob tillsammans med sina systrar. Det blev fyra kassar till Erikshjälpen när de var klara. För att fira så drog de på stan alla systrarna och Linda shoppade friskt och gjorde sitt bästa för att fylla upp garderoben igen. Linda jobbar i kretslopp med kläder, hon lämnar vidare det som hon inte vill ha och sen köper hon nytt på second hand, det blev inte så dyrt, men rätt bra med kläder ändå.

Jag träffade min kusin i veckan också, hon bor inte så långt härifrån, jag måste rensa mina dagvattenledningar från stuprören och de hade en högtryckstvätt och sen spolslang. Så jag åkte ut. Hon tyckte jag var så "positiv" när jag skrev, och det är jag nog, samma som Linda. Men som hon har jag mina svackor. Jag har satt upp lite tavlor hemma, bilder på mina barn, och det är lite jobbigt att se Linda från tiden före sin stroke, denna glada och lyckliga tjej som började få bra fart på sitt liv. Hon har det bra nu också, men på ett annat sätt och med helt andra förutsättningar. Och de förlorade förutsättningarna kan göra mig ledsen då och då. 

Jag tror stenhårt på att Linda kommer åter till en bra nivå, riktigt bra nivå. Men jag vet också att det blir ett antal förlorade år. År som hon kunde jobbat vidare och framåt men som nu istället kommer gå åt för att lära sig gå, läsa, skriva, tala och annat som hon hade full koll på innan. Det är sorgligt och det kommer över mig då och då, rätt ofta, men hon lever, hon mår bra och hon jobbar framåt, kämpar. Det går inte att låta bli att smittas av henne och hennes framsteg, glädjen finns hos och med Linda, sorgen som kommer, den är bara min egen, hoppas jag... Jag älskar dig Linda!