Va f.. - dag 41

Idag hade vi bokat så farmor skulle få träffa Linda, jag frågade sist jag var där och Linda var OK med det, tror att hon såg fram emot det också, Linda alltså. Tyvärr blev det inställt, vid lunch blev Lindas naglar blå och hon blev andfådd. De stoppade alla besök och körde igång med en rad tester, röntgen av lungor och hjärna hamnade på schemat istället för besök. Syresättningen var nere runt 90%, det är lågt, tom väldigt lågt. Vi som känner Linda kan ändå känna igen det, hon har låg syresättning normalt och riktigt oroande var det väl inte men bra att de kollar upp så fort de hittar något.

Nu ikväll fick jag samtal från Johan, allt var OK, röntgen av hjärna och lungor visade inget alls. Allt såg, för Linda, helt normalt ut. Hon hade dock en vätskebildning i nedre kanten av hålet i huvudet. Inget onormalt, de låter kroppen ta hand om det själv. I morgon är troligen Linda igång som vanligt igen, Johan och barnen ingår i Rehab-planen och ska vara där kl 10, det känns bra!

Anna och Philip var på besök hemma hos mig idag, vi pratade så klart en hel del om Linda. Lisa hade tydligen sagt "Om jag får uppleva en tiondel av styrkan i bandet mellan Johan och Linda så blir jag överlycklig", lite så är det, jag tycker jag kan se det. Linda och Johan har ett band, mellan varandra och till barnen, ett starkt band. När jag var där frågade jag Linda om hon saknade Johan, hon nickade kraftigt. Jag sa att han kom senare på dagen, Linda vänder sig direkt mot klockan. Hon gör det flera gånger under tiden jag är där, hon tittar på klockan och väntar, på sin Johan, på sina barn. Det är underbart att se och förnimma deras band, det värmer, gör mig glad.

En annan sak vi gjorde när jag var hos Linda sist var att gråta lite, jag svor och Linda nickade till bifall. Jag slängde ur mig att hon borde lära sig att svära, att ta i med kraft när det känns för jävligt. Visst, det finns andra sätt att uttrycka det, men ibland känner man för att ladda ur, sätta fula ord på det hemska, eller sjunga några strofer ur svordomsvisan... "Helvetes jävla skit..." Det är så det känns... Jag sa till Linda "Du borde lära dig att säga "fan", bara för att släppa ut när det känns jävligt att sitta där du gör..." Hon hade kvar en tår i ögonvrån men skrattade lite, jag gjorde samma...

Idag så lade de alltså lite extra fokus på Linda och hennes mående, hon är dålig på att dricka. Vätskan är viktig för att hålla uppe blodtrycket, vi har lågt blodtryck i familjen, om trycket sjunker, då får syret svårt att gå ut i kroppen. För att få upp blodtrycket så måste hon få i sig vätska, om Linda själv får välja så är det Cola som gäller, inget "Zero-tjafs" utan riktig Cola, den med socker. Sjukvården är nog inte med Linda på det, de föredrar vanligt kranvatten. 

Man känner sig lite lagom stolt som förälder när barnen väljer Cola framför vatten, men vissa saker vet jag att de tar in efter man säger till dom, även i vuxen ålder... När de idag skulle förmå Linda att dricka vatten för att få upp blodtrycket, då gör Linda sin far stolt och visar att hon lyssnar, hon svarar på deras önskan med ett tydligt: "Va fan"...