En känsla av ravioli...
Den där raviolin, den har en särställning bland dessa möjliga civilisationer. Den är inte min, jag har aldrig vidrört burken, än mindre ätit av innehållet. Den kommer från en svunnen tid, en tid innan, före, historia. Den representerar en händelseutveckling som ödet, eller vad man vill kalla det, valde att inte följa. En gren som vi inte vet något om, vi kommer aldrig få veta, inte i vårt universum. Vi fick en annan gren, linje, att följa. Burken representerar i ett enstaka ting brytpunkten, den där det normala och det andra skildes åt och gick åtskilda vägar, det som vi nu är mitt i och börjar ta in som det normala. Inte för vi har valt det eller ville, det blev så, ingen valde, ingen bestämde eller ens anade, det blev.
Raviolin är Alvas, när Linda och hennes familj var här och hjälpte mig med flytten så skulle hon ha mat innan de åkte hem. Ravioli var enkelt att värma, det finns en mikro, inte min förtjänst men det blev en över hos Ellinor så jag fick den, det var bra, den behövdes just där och då. Det är en stor burk, 800 g ravioli, det är mycket för en tvååring. När hon hade ätit sig mätt så hamnade burken och resten av innehållet i mitt kylskåp. De packade ihop och Linda sa hej då och "Nästa gång vi ses är den här ute!" och pekade på magen. De orden hänger kvar i mitt sinne, de och raviolin. Ingen av oss anade, ingen visste, vi kände glädje och förväntan på nytt liv. Ett nytt litet liv som följde det normala, det förväntade. Det är ganska exakt sju veckor sedan, på den tiden har jag ännu inte sett ens en droppe av innehållet, har inte ens funderat på hur sju veckor gammal ravioli kan se ut. Det är inte det som fått burken att stå kvar.
Den ljusröda burken står där som en strålkastare, en fyrbåk som lyser i mina ögon så fort jag öppnar kylen. Den har fyllt mig med rädsla och skräck, det var i början, när vi inte visste hur det skulle gå. Då skrek den åt mig: "Fara, fara, fara", den tog lite andan ur mig. Min dotter Lisa sa samma sak, hon kom förbi och öppnade kylen och sa samma sak som jag kände, "- Den där raviolin är hemsk, den påminner om allt dåligt.". Varje gång så stod den där och varnade, drog åt sig min uppmärksamhet.
Med tiden övergick den till att påminna mig om just den tidpunkten då allt var bra, den stund så förväntningarna var som högst och man kände glädjen över ett nytt barnbarn stå precis runt hörnet, bara tre dagar bort. Det blev en sorg, varje gång man såg den. Minnen och tankar spratt till i huvudet och man fick samla sig lite innan man tog ut smöret, kaffet, salamin eller vad man nu skulle komma åt. Med tiden minskade störningen den gav när man öppnade, den försvann in i dimman, det som hände förr, det andra, det som inte hände.
Nu ger den snarare likgiltighet, nästan en viss oro över vad som kan finnas i burken, en ny civilisation i vardande? Eller har den redan uppstått, nått toppen för att sedan gå under och torka ihop? Eller kanske den har varit opåverkad av allt det som hänt utanför dess svala mörker? Vem vet, jag har ännu inte rört den. Men den röda varningsfärgen är inte längre lika stickande, kanske den nästan ger en värme, en signal om att läget är stabilt, det ser bra ut, vi har en väg framåt. En väg in i ett annat normalt, inte det vi förväntade oss för sju veckor sedan men ändå något som inte bara rymmer sorg, smärta och förtvivlan.
Sorgen finns kvar, Linda är nu på rehab, det är bra, det är positivt. Hon gör något litet framsteg varje dag, man lär sig glädjas enormt åt minsta lilla. Prova själv, håll upp din uträtade högre tumme framför dig, böj den sedan sakta 45 grader. Hur kändes glädjeruset? Var det spännande innan den började röra sig? Vilken nivå av lycksalighet nådde du när den var framme vid 45 grader? Inte så imponerande antar jag... Man lär sig glädjas åt det lilla, jag såg Linda utföra det ovan på en 19 sekunder lång film häromdagen. Det gjorde min dag! Stor lycka och glädje, för något enkelt och litet.
Även om för någon vecka sedan kände att jag var tvungen att göra upp med sorgen och allt pendlande mellan glädje och sorg finns den kvar. Den ligger hela tiden där, att se Linda sitta i sin rullstol och skratta åt Alvas pajaserier och hur hon springer fram och tillbaka genom ett par automatiska skjutdörrar är glädje, men också sorg. Av någon anledning så har den stärkts nu när hon gått vidare och kommit till rehab, underligt men så är det och inte bara för mig tror jag. Samtidigt, glädjen har stärkts, stunderna med glädje är längre, starkare och tätare numera. I början var de nästan helt obefintliga, helt bortsopade och bortom horisonten.
Nu är det dock dags, hela denna text utgår från att idag ska den ut, raviolin. Symbolen för den händelseutveckling som inte skedde har nått sitt slut och kommer att gå till återvinning. Den nya vägen mot framtiden är inte den vi trodde för sju veckor sedan, den är inte lika bra utan avsevärt sämre, men den är ok, det finns glädje och kärlek även i denna nya, just de två kanske är lite bättre. Man suger åt sig glädjen och kärleken bättre, kanske också delar den man känner lite mer. De till synes små och enkla sakerna i livet är de man borde värdera högst.
Man får påminna sig lite då och då genom att böja sin tumme i 45 grader och sakta se den röra sig och tänka att det är inte helt givet att det fungerar, det behövs väldigt lite, nästan ingenting, för att den förmågan ska tas ifrån dig. Vad som än händer eller sker så är det nu dags för slutet för raviolin. Vad som än sker i världen så kommer gammal konserverad ravioli bara vara just det, gammal oätlig ravioli till ingen glädje. Men det finns nya grenar in i framtiden, mot ett nytt normalt. Raviolin kommer återuppstå via kompost och metallåtervinning, men just nu idag, då skiljs våra vägar, min och raviolins. Vi går var sin väg mot ett nytt normalt, något bättre och annorlunda, men fortfarande bra...
Kommentarer
Skicka en kommentar