Ring, ring - dag 55

Midsommar avklarad! Den blev så bra som man någonsin kunde drömt, vädret var också bra... Linda firade den som vanligt med systrar, kusiner och vänner vid sommarstugan. Hon var med familjen från strax innan 12 till 18, nästan en heldag. Firandet avslutades med en tur in på City Gross, dottern Alva satt med i rullstolen i mammas knä och hälsade på alla de mötte. Det köptes glass som avnjöts i solen utanför Rehab innan de skiljdes.

Linda fick vara hemma på lördag och söndag också, vi träffade henne i lördags på lite midsommardagslunch och fika. Söndagen var hon hemma med familjen. Jag hoppas och tror att midsommar blev lyckad även i Lindas ögon. När vi var där i lördags och hennes syster började tala om att "åka hem" så fick hon en arg blick från Linda, hon tänkte inte åka hem i brådrasket, det var tydligt. Nu slapp hon, jag tror hon fick de timmar hon kände hon behövde med familjen innan det var dags.

Dagens händelse var att Linda på helt egen hand ringde ett videosamtal hem till Johan. Han brukar åka dit vid tio-tiden men inte idag, Linda löste det genom att ringa upp honom istället vid samma tid. Hon hade svårt att kommunicera, hon var tvungen att hålla telefonen med handen så några tecken gick inte att göra men de löste det. Ännu ett tillfälle, en händelse, som gör mig som far varm inombords, alla dessa små steg framåt, mot något bättre ger en alldeles speciell glädje som känns hela vägen genom kroppen. 

Det fanns en tid då alla nyheter kring Linda var förknippade med vånda och ångest, vågade man svara när det ringde, vågade man fråga hur det var, vad som kunde hända, vad de trodde? Kom ett meddelande på en tid utanför det normala, då hoppade man till och hjärtat stannade i kroeppen innan man vågade kika vad det stod. Nu är läget annorlunda, varje pling i mobilen är en ny händelse, ett nytt steg i rätt riktning. Det går inte att jämföra med det vi hade för bara någon månad sedan, helt annat, mycket bättre...

När jag var hos henne idag så ser man ännu lite mer framsteg, eller hör. Hon var och köpte glass med mamma på City Gross igen, fick en bild på henne. Hon ser ut att må kalasbra. När jag hälsade på henne i eftermiddags så fick jag se lite övningar hon och mamma hade gjort, hon ratade de som var för enkla men klarade de andra ganska bra. Det blir nog mer sådant i morgon.

Hennes personlighet är också mer som vi känner den. Logopeden har semester och övningarna är borta ur schemat. Linda har önskat mer träningar med logopeden men nu blir det mindre. Johan erbjöd sig att ringa runt och kalla ner en logoped från en annan avdelning. Han blev lite förvirrad och förvånad när Linda inte längre ville ha dit logopeden. 

När mamma kom så hade hon pratat med Linda om samma sak men kom fram till att Linda var ok och ville inte ställa till besvär, precis som vi känner henne. När de frågade om det var därför hon hade sagt till Johan att hon inte ville han skulle begära dit logopeden nickade hon ivrigt och menande. Kära Linda, ställ till med så mycket besvär du kan, vi gör allt vi kan för du ska bli bättre. Det är dock underbart att känna igen dig som den du var.

Det går åt rätt håll, små steg men rätt håll. Det känns bra och värmande, alla saker man hör och ser hända när man träffar henne är så oerhört glädjande. Det är svårt att förklara dessa till synes enkla framsteg för andra, det är ju fortfarande helt hemskt det som hänt, otroligt illa. Men när alternativet är mörkt, kolsvart, så finns glädjen i det lilla och kraven blir därefter. 

Jag hade med ett ställ till mobilen åt Linda idag, hoppas det kan hjälpa henne att ringa Johan, och andra, när andan faller på. Att hon kan använda sin fungerande hand som kon brukar även i videosamtal. Kanske något jag får återkomma om...