Linda ger de bästa presenterna, del II...

Att kalla det för "present" är kanske att gå lite långt, men nu vankas det kalas igen. Denna gång är det Johan som ska firas, och det här med presenter är ju alltid svårt. Men som innan, det som händer kring Linda är fortfarande de bästa presentera man kan få, inte bara Johan!

Idag har de haft ett möte på Rehab där de har presenterat för Linda hur de ser planen framöver. Vi har räknat med en lång rehabilitering och att denna sommaren lär tillbringas på sjukhuset. Så kan det kanske bli ändå, men den rehab-plan som nu ligger pekar på att Linda kommer kunna flytta hem och fungera i sin hemma miljö om ca 9 veckor! Ja, det är veckor, inte de månader som jag hade räknat med...

Inom ca 2-3 veckor är planen att hon ska kunna sätta sig i sängen, flytta över till rullstol, ta sig till soffan och sätta sig i den. Sen samma väg tillbaka, allt på egen hand. När jag kom upp till henne idag satt Linda med sin mamma och pratade från en stol, såg avslappnat och hon satt bra. Hon hade gjort sin mamma förskräckt när hon rullade fram emot stolen och, med mammas ord, "slängde sig över i stolen". Men hon kunde och gjorde det (nästan) helt själv. 

Linda bubblade av glädje, hon log och skrattade nästan hela tiden. Hon var på ett synnerligen gott humör idag. Hon har tränat på många saker och alla har gått bra vad jag förstod. Om ca en vecka ska de ha ett nytt möte, denna gång hemma hos Linda, och Linda ska med! Där ska de gå igenom hur hennes hem kan och måste anpassas för att hon ska kunna klara sig själv hemma. Linda ville inte göra om för mycket, vi får väl se hur det slutar men det känns oerhört positivt!

Vi gjorde även lite övningar kring tid, hon satt och räknade upp fyra, dagar förstod vi sen, men vi förstod inte riktigt vad som händer då... Efter lite frustration och mycket tolkningar så kom vi fram till att det var fyra dagar kvar till Johans födelsedag. Så det där med tidsuppskattning, det är svårt, men jag tror numera att hon har bättre koll än vi (jag) har anat. Hennes stora problem är fortfarande kommunikation, men det ligger högt på listan, nästa vecka blir det hårdträning med både rörelser och tal. Jag tror Linda längtar enormt, både efter att få komma hem en kort stund men också till träningen. Hon verkade enormt taggad och inspirerad på att få jobba framåt, hårt och ihärdigt.

Hon tog också upp att hon var missnöjd med dropp-anslutningen på vänsterhanden, den var i vägen lyckades vi förstå. Men sen räknade hon igen, tre någonting... Vad betyder det? Vi förstod snabbt att den irriterade henne men... tre? Vi kom gemensamt fram till att hon ville bli av med dropp-nålen och att vi skulle ringa på sköterskan. Vi hade försökt att förklara för henne att hon måste börja dricka innan de tar bort den, men hon envisades... Sköterskan kom och Linda gestikulerade och visade tre igen. Då kom svaret, droppet sitter i tre dagar sen plockar de bort det, att vi inte förstod beror nog på att vi kanske inte visste hur det funkade, men vi kunde ändå kommunicera och komma fram till saker! Sen det där med tidsuppskattningen, hur var det med den nu då? Sköterskan berättade att det var inte tre dagar sedan de satte nålen, utan två, hade Linda räknat fel? Jag är inte så säker, jag tror att hon försökte dra en rövare. Att hon ville bli av med den, det var helt klart, utom alla tvivel så det var värt ett försök, två eller tre dagar, det var för många...

Man kan inte bli annat än inspirerad av henne, väldigt mycket glädje och kraft i dagens besked och besök! Jag har nästan, men bara nästan, glömt min egen fredagströtthet. Jag tog vara på inspirationen och avverkade ett besök på Ikea, behöver mer förvaring hemma, och som tur är så räckte den precis. Nu är det dock fredagskänsla igen, den där sprudlande känslan av inspiration har sjunkit undan. Men glädjen finns kvar, ända in i märgen, det kommer att bli bra det här. Linda är en kämpe... 

PS. Johans insamling är nu uppe i över 5 gånger hans ursprungligen satta belopp, två dagar gammal, många dagar kvar, dela den gärna vidare! (se förra inlägget...)