Hemma! - dag 47

Detta kunde ha varit "Linda ger de bästa presenterna - del III", men det blev ett enkelt men betydelsefullt "Hemma!" istället. Och det är precis vad som hände igår, Linda fick komma hem. Hem för första gången sedan den där dagen då de åkte in till förlossningen för ca två månader sedan. Det känns som det var häromdagen men nu när jag skriver orden "två månader" så känner jag att det är en lång tid...

Igår firades Johans 30-årsdag och Linda fick vara med, det var en bra dag, Linda strålade på sitt alldeles egna och nya sätt, hon trivdes. Men det blev mycket intryck och ljud, från att hon kom tills hon var tvungen att vila gick nog bara 5-10 minuter, det blev snabbt för mycket för henne. Efter att hon fick sova i drygt en halvtimme kom hon ut igen, med hörselkåpor, och kunde vara med en bra stund ytterligare.

Hon satte sig under träden i trädgården, det var mindre ljud där, det var några få åt gången som gick ut och hängde med henne. Mest var det Alva som höll igång och lekte, skällde ut hundar och en rad andra saker som en två-åring ser som vardagsbestyr.

Det serverades grillade hamburgare, Linda åt bara en liten nypa på sin hamburgare men hon tog flera tuggor och det var inte ett direkt avfärdande av maten. Ett litet steg i rätt riktning. Däremot drack hon sin älskade Cola med stor aptit. Det serverades tårta som också slank ner. Ett ögonblick så såg hon dock ut som att vi försökt förgifta henne, det var ju hallon i tårtan, de plockades raskt bort och sen försvann hela tårtbiten raskt.

Jag åkte innan Linda men hon hade en fantastisk dag hemma i sin trädgård med sin egen lilla familj och med alla i den stora familjen på plats samtidigt. Jag hörde att det hade varit lite jobbigt att åka tillbaka till Rehab när den tiden kom, fullt förståeligt. 

Det fanns en viss oro över att en dag hemma, fullt med folk och aktivitet, skulle trötta ut henne, dränera henne på energi. Farhågan var att hon idag skulle vara helt slut och inte skulle orka med träningen. Vem som än gissade hade de fel. Vad jag hört om dagen hittills var det snarare tvärt om, Linda hade massor med energi och tränade ihärdigt på alla sina pass. De är en liten träningsgrupp på Rehab och alla andra i gruppen hejar på Linda när hon gör sina övningar. Det värmer och låter helt underbart att hon får energi från alla håll, jag hoppas det är till god hjälp för henne när hon kämpar med sitt.

Det verkar dock svårt att få igång högersidan, hon säger de tränar den och något måste den bidra med men synbar rörelse på höger sida är sällsynt, jag har inte sett något. Det oroar mig, samtidigt, och nu är det tvärt emot vad som sades i början, har det gått ganska kort tid sen hon vaknade. Chanserna att öva upp rörelsen har jag läst är störst under de första ca 9 månaderna efter att man haft sin stroke. Sen har jag talat med någon som lyckades öva upp det efter 15 år också. Jag hoppas det blir några genombrott framöver när hon kör så hårt som hon gör...

Hennes stora hinder, så som jag tror hon själv ser det, är kommunikationen. Det måste vara jobbigt för henne, och det är jobbigt för oss att inte förstå. Men vi kämpar och alla lär väl sig något litet nytt varje gång man träffar henne. Linda och Johan verkar hittat ett sätt att kommunicera rätt bra. Och när hon är missnöjd med något, då funkar hennes budskap klockrent...

Nu väntar jag på nyheter om hur det gick i eftermiddags då en av Lindas gamla kompisar skulle komma och besöka henne...