En snapchat hälsning

Häromdagen fick jag en hälsning på Snapchat i en grupp där Linda och Johan delar lite filmer och bilder med släkten. Egentligen var det två hälsningar, de gjorde mig enormt glad! De speglade bådas humor och att de har hittat sätt att hantera situationen som bådar enormt gott.

Första filmen visar Linda sittande i soffan bredvid Freja. Johan filmar och frågar Linda: "Skulle du inte dammsuga huset idag?". Linda tittar bort med finurlig blick, Johan frågar igen, Linda tittar runt och ser helt oförstående ut, hon klappar lite på Freja och tittar på allt annat än Johan...

Nästa film visar Linda i sin rullstol i full fart med att dammsuga i köket, en liten "tvåaktare" för att roa oss släktingar en smula.

Jag kan inte riktigt förklara varför eller exakt vad det är men dessa små filmsnuttar innehöll mycket värme och glädje i mina ögon, det kändes lite "typiskt Linda och Johan" och visar att de hittar på lite hyss och sätt att roa sig (och oss andra) i denna nya situation. Det värmde ett fadershjärta...

Och när det gäller Snapchat, det gillar jag inte, inte alls, värsta appen jag vet. Jag kan inte spara något och det går inte att pausa utan allt bara rullar förbi och man måste kika då, sen är det borta. De säger man kan spara filmer och bilder men jag har inte hittat något sådant, bara "anmäl snap" vilket känns onödigt... Men just dessa två filmer bad jag om att få på messenger. Så jag har dom i mobil och dator och ibland kikar jag på dom för att finna lite glädje.

För ca 3 dagar sedan så hälsade jag på Linda, det var härligt att se henne efter nästan två veckor. Vi kunde låsa upp hennes mobil som hade låst sig, Johan hörde av sig och skickade en kod. Tydligen hade de knappat in fel koder så SIM-kortet hade låst sig, det löste sig enkelt och Linda kunde kika på filmer och bilder som de hade skickat till henne, hon ligger lite efter på sociala media kan man nog lugnt säga...

Samtidigt så blev jag lite nedstämd av att träffa henne, den där "glädje/sorg" känslan kommer tillbaka om och om igen. Jag kände att det var så fel att allt detta hände, det är så otroligt sorgligt. Och alla de små framsteg som man hört om då och då, viss rörelse i högersidan och så vidare, den kommer ingenstans, det händer inte mer utan det kom, hände och sen inte igen. 

Jag inser att jag har för bråttom och vill att mer ska hända snabbare än vad man kan förvänta sig, Linda gör framsteg. Ellinor påpekade att även om det känns som en evighet så är det inte ens tre månader sedan Freja föddes, två veckor tog det innan Linda vaknade upp och sen har det hänt saker hela tiden. Jag har slutat räkna dagar som sagt, kanske det var poängen med att räkna, att man ska kunna hålla koll på hur snabbt det går. 

Jag tror det är 78 dagar sedan den där dagen nu... Det är ca två och en halv månad, inte så länge, och Linda gör framsteg men man får vara lite alert för att märka dom. När jag var där sist så märkte jag att antalet ljud och stavelser hon jobbar med när hon pratar, vilket hon gör allt för sällan, känns fler. Det är en större variation i hennes ljudande. Hon gör framsteg, hela tiden.

Ellinor kom med en tanke åt mig också, kanske jag ska försöka boka en tid med hennes Logoped, sjukgymnast eller arbetsterapeut så jag får ställa mina frågor och vädra mina funderingar med någon som jobbar aktivt med Linda varje dag. Det låter som en bra ide i mina öron, jag ska undersöka det, tror jag kan behöva det...