Linda skojar

Förra veckan var Johan och barnen i sommarstugan och Linda fick hålla till godo med föräldrar och syskon. Hon var inte överförtjust men när jag träffade henne var hon ändå på gott humör. När de kom hem skulle Linda för första gången på nästan 3 månader få tillbringa en helg hemma. En milstolpe. Hon skulle komma hem på lördagen och sova över till söndagen, riktigt så blev det inte, Lindas "skämtlynne" slog till.

Jag har bara hört detta i andra hand men det låter precis som ett av Lindas upptåg. I fredags kom hennes mamma och syster och skulle fika med henne på eftermiddagen. Så när de hade dukat upp på uteplatsen och ringde efter Linda fick de till svar "Vi står och väntar på er uppe vid entrén!". Förvirring... sen kom det ett "Vi kommer ner till er...". När Linda kommer ner i sin rullstol har hon svårt att sitta rakt, hon har väldigt roligt och skrattar intensivt. 

Det visade sig att det hade kommit en ny sköterska som Linda hade sagt åt att hon skulle bli hämtad och vara hemma hela helgen, han fick hjälpa henne att packa. Han hade ingen anledning att tvivla på det och gjorde som Linda sa och när de skulle komma var Linda färdig packad och satt och väntade på att bli hämtad.

Det blev inte riktigt som Linda hade planerat, hon blev hämtad ett par timmar senare men hann hem och överraska Johan och barnen när de kom hem. Jag fick en film på ögonblicket och, jo, det verkade mycket lyckat!

Linda hade en hektisk helg hemma, bad på lördagen och middag hos Farmor på söndagen, säkert en hel del till som hände. Allt gick bra, hon sov bättre än på länge första natten, andra natten var inte fullt lika bra, men det gick bra och det verkar lovande för den dag då hon ska komma hem på riktigt.

Själv har jag drabbats av lite bakslag, jag gläds åt hennes framsteg, och de finns där, men jag får också en baksida av hur det "borde vara". När jag ser bilder på Linda innan stroken så känner jag en sorg rakt igenom kroppen över att det som hände hände och slog undan fötterna på deras lilla familj som precis fått upp farten. Det är fortfarande så som jag skrev innan, glädje och sorg, just nu väger det över lite åt sorgen.

Allt är inte sorgligt, tvärt om, det blir bättre och bättre. Linda är nästan alltid glad, hon har ett leende på läpparna för det mesta. Ett annorlunda leende än innan men hon ser för det mesta glad ut. Sorgen sköljer över henne då och då men den går över och ersätts snabbt av glädjen igen. Hon tränar fysiskt och med talet. Hennes olika ljud har ökat rejält och hon gör flera ljud, hon säger då och då även hel ord, mer av en händelse än kontrollerat men det händer. Hon visar också större intresse av att öva på att tala. Innan ville hon sällan försöka men nu säger hon "Hej" om man frågar och sen kan hon fortsätta med fler ord, "Alva" är ett som hon verkar ha jobbat på. Vissa ljud är ännu svåra, R och J verkar knepigt så Freja har hon inte fått kläm på. Men det är på väg åt rätt håll, hela tiden!