Min älskade Linda

Det var ett tag sedan jag skrev något här, ett bra tag sedan, närmare 4 månader och nästan lika många dagar. Det innebär inte att inget hänt, men det är kanske inte så mycket att berätta om. Kanske... Har jag nämnt att Linda nu går utan kryckor, hemma i alla fall? Det gör hon, rullstolen är knappt använd, jag har inte sett den på länge. Hon är mer och mer rörlig, sist jag träffade henne frågade jag om hon kände något i den förlamade sidan, och för första gången så nickade hon och visade att hon faktiskt känner lite mer, det går åt rätt håll... Vet ni om att Linda nu kan läsa och även uttala de flesta av namnen på de om kring henne? Hon har lite svårt med mitt namn, Anders, det gör dock inget. Jag vill ändå att hon säger Pappa och det kan hon. Ljuden som var svåra innan kommer lite lättare, hon kan tom säga Freja numera. Hennes utveckling med talet går riktigt bra, hon går en speciell kurs tre dagar i veckan och hennes handledare är förvånad över hennes framsteg. Trots att hon antogs ti...

Idag är det fars dag, har inte besökt Linda på ett tag då jag har fått "minsta lilla symptom" på förkylning, får ta det på allvar i dessa tider. Linda väntar på besked om en operation, vi tror den sköts upp efter att hon skadade knäet. Vi vet inte, men här känns inte läge att riskera något... Vi håller viss kontakt på Messenger, skickar lite smileys fram och tillbaka, känns bra! Jag skriver lite ibland med då tror jag Johan får gripa in, hon läser men skriva är ännu svårt. Via hennes syster så fick jag reda på att Linda nu har börjat läsa böcker, hon har en bok med sig i väskan och det funkar tydligen bra för henne att läsa, det känns enormt skönt. Linda själv ångar på, hennes knä är inte ett hinder längre så hon har börjat gå i trappor, upp och ner, och är tydligen väldigt taggad på det mesta just nu. Hon vill, och förmodligen kräver, att lära sig det mesta på nytt. Har inte hört något direkt nytt mer än att hon är på gång, positiv och kämpar vidare. Idag är det ju fars dag,...

 Det var ett tag sedan jag skrev nu. Att påstå att inget händer är en underdrift men allt känns inte som man behöver skriva om. Linda har haft en liten svacka, hon lyckades som sagt överanstränga knäet och blev "sjukskriven" från Rehab i två veckor, inte en som vi trodde först. Det tog lite på hennes psyke, hon blev passiv och lite rastlös, hon kunde inte stödja på höger benet och tappade lite mark. Men den tar ho ganska raskt igen... Linda har för första gången sen hennes stroke beställt fika på kafe! Det är stort! Hon känner inte hon kan prata så hon undviker det, inte bara offentligt utan även till stor del med oss omkring henne. Vi behöver inte hänga upp oss på att hon beställde en kopp "Te" utan kan glädjas åt att hon vågade och att hon klarade av det! Från denna bedrift så fick jag precis meddelande om att Linda har idag lyckats tillaga gröt till lilla Freja, matat henne, sköljt rent tallriken och satt in disken efter måltiden i diskmaskinen, helt på egen hand...

Idag opererades Lindas knä, de sydde igen en venport i samma veva. Det var mycket jobbigare än jag hade trott. Operation m.m. tog ca 30-40 minuter men när jag fick meddelandet "Nu är jag hos Linda på uppvaket" från Johan så slog skräcken till... Det har varit lite för mycket som hänt kring "uppvaket" tidigare. Efter någon timme så kom ändå beskedet att allt var väl och Linda var igång igen, det kändes bra... mycket bra... Nu är jag lugn igen...

  Fick denna bilden av Lindas syster Anna, hon hade gett Linda en "make-over" för hon och Johan skulle ut på stan och äta middag. Jag åkte dit direkt på den, hon är så fin Linda, det sneda leendet hon har fått numera och glädjen som strålar från bilden... Oemotståndlig... Älskar dig Linda! En sak till, det blir en operation av Lindas knä i morgon bitti. De har kollat upp henne väl, vi är nöjda, kanske inte helt lugna än, inte jag i alla fall. Men för att använda Johans egna ord: "det känns som ett extremt planerat ingrepp", bättre än så blir det nog inte...

Lovade ju att återkomma när jag fick besked om hur det gick med Linda och hennes knä. Det blir två veckor(!) på sjukuhset för Linda. Låter drastiskt men jag är glad för det, de tar hennes tillstånd på allvar och kollar upp allt innan operationen. Lite smolk i bägaren är att de gjorde inte det av sig själva utan Linda och Johan fick bromsa och kräva att de skulle blanda in "alla" innan de började operera. Hjärtläkaren var glad att de gjorde det... Jag med... Operationen Linda behöver är en rutinoperation, men de måste ge henne intravenöst dropp i ca 2 veckor efter ingreppet (även det standard) men de vill utreda allt om hur de ska operera och framförallt bedöva henne, det tar ett par dagar extra... Återigen, jag är glad att de kolla upp henne ordentligt innan de gör något! Tyvärr är Linda inte lika glad, hon vill inte hamna på sjukhus igen och saknar redsan barnen. De kommer och hälsar på men det är inte samma sak som att vara hemma. Jag förstår henne men är ändå tacksam att d...

 Jag måste lugna er, det är ingen som helst fara med Linda! Hon kämpar på och tar sig framåt i bra takt, och precis därför får hon nu spendera en natt på sjukhus... Återkommer till det... Det finns inte så mycket att rapportera, krisen är över och den lilla familjen formar sin nya vardag kring sin nya situation. Linda är på oförskämt gott humör (för det mesta) och tränar och ligger i allt vad hon kan. Jag har haft lite svårt med att träffa henne, jag drabbas av en sorg över det som "borde varit" när jag träffar henne. Det finns inget hos Linda som framkallar det, hon är mestadels glad och ler åt det mesta, det ligger helt hos mig och är troligen helt ogrundat.  Jag var där igår och fick precis in en timme mellan föregående och efterkommande besök. Det är släkt och vänner och även hennes arbetsgivare är på gång att hälsa på henne. Barnen sköter sig som små änglar men Johan får nog slita hårt för att klara skivan, Linda hjälper till med allt hon kan men det är ändå en del över ...