Idag är en stor dag!

Det var ett tag sedan jag skrev något här, ett bra tag sedan, närmare 4 månader och nästan lika många dagar. Det innebär inte att inget hänt, men det är kanske inte så mycket att berätta om. Kanske...

Har jag nämnt att Linda nu går utan kryckor, hemma i alla fall? Det gör hon, rullstolen är knappt använd, jag har inte sett den på länge. Hon är mer och mer rörlig, sist jag träffade henne frågade jag om hon kände något i den förlamade sidan, och för första gången så nickade hon och visade att hon faktiskt känner lite mer, det går åt rätt håll...

Vet ni om att Linda nu kan läsa och även uttala de flesta av namnen på de om kring henne? Hon har lite svårt med mitt namn, Anders, det gör dock inget. Jag vill ändå att hon säger Pappa och det kan hon. Ljuden som var svåra innan kommer lite lättare, hon kan tom säga Freja numera. Hennes utveckling med talet går riktigt bra, hon går en speciell kurs tre dagar i veckan och hennes handledare är förvånad över hennes framsteg. Trots att hon antogs till kursen lite tidigare än de normalt tar in elever, de ville gärna att ett år skulle gått sedan stroken, Linda kom in efter ca 8-9 månader. Och hon klarar det galant, jag tror jag har hört ett citat om "Under mina 30 år är detta nog de snabbaste framstegen jag har sett!". Det känns betryggande, det går åt rätt håll...

Har ni stött på Linda på sociala media? Hon är igång nu, hon gör inlägg och skickar "smileys", många hjärtan och skrattande figurer. Det är mest bilder på instagram, kanske en del på Snapchat, men hon är med, hon agerar och är delaktig. Man kan skicka meddelanden till henne och hon svarar, återigen med en figur men hon svarar. Figurer som kommer tillbaka är glada, skrattar eller så är det hjärtan. Det är bra, hon är glad och positiv, det är åt rätt håll...

Har ni koll på att Linda är opererad igen? Det blev hon... De satte (äntligen) tillbaka biten i hennes skalle som de plockade bort för nästan ett år sedan, tror det är lite knappt 11 månader sedan hon fick sin stroke. Operationen gick bra, de håller koll på henne, det hade tydligen blivit lite knepigare än de trodde, men det gick bra. Kirurgen var nöjd och under kvällen röntgades hon, de ville ha koll på att det inte uppkommer några blödningar. På vägen in till operationen "dansade" Linda i sängen, och grät, känslorna stormar, glädje... oro... förväntan... rädsla... Man är med om allt på en gång och lite i taget. Så är det för oss och så är det för Linda, men det går åt rätt håll...

Ni känner väl till att få tillbaka rätt tryck i skallen också ofta är en bra förutsättning för att tal och rörlighet ska ta ett kliv framåt? Det är det, säger de... Jag kan tänka mig att Linda är otålig, hon vill lära, hon vill ta sig framåt... NU! Och som jag skrev, hon gör det med glädje och en positiv inställning. Min kusin var förbi för några veckor sedan, hon har sett och följt Linda på sociala medier och sa "Det är så härligt att se glädjen i henne ögon, hon verkar så glad!". Och det är sådan hon är, glad... Positiv.. och på väg, hon är på väg åt rätt håll...

Visste ni att jag hade tänkt att detta inlägg skulle bli slutet på bloggen? Jag tänkte hålla på tills Linda själv kunde stå för sin kommunikation, det kan hon. Hon kommer troligen inte skriva på denna blogg, men hon finns på social medier och det går (gissar jag) att söka upp henne om man vill. Hon gör inlägg i grupper om stroke då och då, men då hjälper Johan till att skriva (tror jag). Men hon kan, hon vill och hon hörs... På sina villkor... Just nu... Men när hon åkte in för operation så kände jag att jag tappade mark, oron kom tillbaka och rädslan att något skulle gå snett, vad hjälper massiv bevakning och kontroll om något händer, en ny blödning eller något oförutsett? Vi i familjen har varit oroade, alla tappade lite mark tror jag, åtminstone jag och Anna. Det är nog inte klart, men uppdateringarna kommer att komma mer sällan, kvartalsvis eller när något händer, vem vet, men det är nog inte färdigt, inte än... Jag kunde inte publicera detta inlägget som planerat, samma dag som hon opererades, det fick dröja tills det att jag var skapligt säker på att allt skulle gå bra, tills Linda var ok.
Linda är ok, återställd, på ett sätt, hon har en hel del kvar att kämpa med, men nu har hon inget hål i skallen längre, och hon är som hon alltid har varit, fast besluten och otålig på att komma framåt, på väg, åt rätt håll...

Själv försöker jag hänga med så mycket jag kan, man kastas fortfarande lite fram och åter, men att träffa Linda och få hänga med henne är positivt, sorgen kan finnas där men man blir tagen av hennes styrka och glädje. Hon pratar inte men det är härligt att sitta och prata med henne, hon svarar på sitt sätt, och hon är med, hon är alert, hon är med. Det värmer mitt hjärta, det känns bra nu, oro finns, man drabbas ibland av lite sorg, men det är med bra, bara bra...
För mig börjar livet åter igen blir mer normalt, man jobbar på med sitt, man träffas när man kan. Linda är en av mina älskade döttrar, som förälder till äldre barn som klarar sig själva, "kan själv", så finns bara en sak att göra, lite på avstånd men ändå så nära man kan följer man med, på deras resa, framåt, på väg, åt rätt håll... 💗