Ett år har gått

Idag fyller Freja 1 år, det är ett år sedan allt började. Det gick bra till en början, dagen efter förlossning får vi reda på att "allt är inte bra med Linda". Oro... Men en film som visar Linda sitta upp och prata, om än med besvär, lugnar lite - "Det ser ju inte så farligt ut"... Sen gick det ett dygn till och sen kom det där hemska, meddelandet om att "Linda är jättedålig, hon åkte med iltransport till Linköping, jag vet inte vad som händer!". Stackars Johan står med en nyfödd och vet inget, ingen visste...

Idag vet vi...

Men idag är det ändå en födelsedag! Vi firar! Det är bra! Kalaset är i morgon och då firar vi också, både lilla Freja, ett charmtroll utan like, och vi firar att Linda är med på kalaset! Det är jobbigt, men det rullar på, första året med Freja blev inte som någon hade tänkt sig men alla är med.

Linda satte tidigt upp ett mål när det gällde talet, hon ville kunna säga "Jag älskar dig!" Hon har kämpat, det har gått lite upp och ner, åtminstone så som jag har upplevt det. Häromdagen fick jag en video från Linda, hon hade spelat in en hälsning till mig - "Jag älskar dig!". Hon satte den! Och precis på håret under ett år senare!

Linda kan också gå ganska obehindrat, men med viss möda. Hon tränar fysiskt och psykiskt, och som hon brukar så tränar hon hårt. Jag besökte henne runt Påsk och då var hon ledsen, men när man nystade lite så insåg man snabbt att det stora problemet var kanske mest att hon var "ledig"... Hennes sjukgymnastik hade uppehåll, så även hennes tal/språk/läs-träning som hon annars kör. Hon var ledig som sagt, det tärde nog på henne, inget hände, inga utmaningar och inget att kämpa för. Tankarna kom ikapp henne och kanske hon kände att allt stannade upp, stannade i ett läge där hon inte vill vara...

Tanken på hur nära det var att hon försvann är knappt att den går att formulera, och jag behöver inte heller göra det. Linda är med oss, hon följer sina barn framåt och hon är delaktig. På sitt eget sätt men ändå med!
Den där berg och dalbanan mellan högt och lågt finns ännu kvar, det kan komma plötsligt även om man är förberedd. Som när jag satt på HLR utbildning på jobbet och plötsligt tar föreläsaren upp igenkänningstecken på Stroke, då tappade jag det en kort stund... Jag läste det i dagordningen och visste det skulle komma, men när det uttalades och målades upp, då kom smällen. Kort och inte så hårt, bara en klump i halsen och tårade ögon, men det märktes mer än väl... för mig...

Ett år senare så ser det bra ut, Linda gör ständigt framsteg och hoppet lever. Exakt om vad får vi bestämma senare, men "bättre" är en realitet så hoppet kan sikta än lite högre!